Jag var på sjukgymnastik.
När jag väntade på färdtjänsten
för att åka hem hörde jag något ringa.

Såg inte vad det var, men tog ett kort
på det som kanske lät. Det var förresten
bara en enda signal då och då, så jag kunde
inte avgöra varifrån det kom.

Satt kanske där och väntade en kvart, men på sätt och vis vilken kvart.
Det blev nog minst två bloggar i huvudet tror jag.
En kommer nu.  

Visst kan det vara så i livet ibland att man hör signaler?
Så reagerar man och tror att de är viktiga. Rätta.

Det är nog inte alltid bra signaler känner jag.
”Dåliga jag”, ”Jag duger inte”, ”Jag är fel”

Ofta är det nog så att man får för sig att lyssna på de signalerna?
Man riktar huvudet mot dem. Uppmärksamheten mot dem.
Så tar man emot dem och tror att de är sanna.

Jag vet. Det låter otroligt dumt. Sluta!
Och du ska veta att jag säger det minst lika mycket till mig som till dig.
Att jag aldrig kan lära mig...

Inte förstå att jag är värdefull. Du är värdefull.
Älskad. Accepterad. Kramad.

Låt det gärna skölja in i dig. Slå rot i dig.
Du är älskad. Lyssna inte på dåliga signaler.
Lyssna på bra!

Läs om hunden jag fick. Om du vill.