När jag var på gudstjänst igår, skrev jag ner en av tankarna

från inledningen. Från egentligen till verkligen.

Ja visst kan det vara lite så man tänker. 

Så mycket "egentligen". Egentligen tror

jag på att Gud lyssnar till mig, men...

Så kommer det där dumma "men". Jag vill gärna vara med

och säga, uppleva, tala mer om "verkligen".

Att se att det verkligen är så att Gud lyssnar. 

*ler* När jag skriver nu blir det sant på något 

sätt. Jag vet ju att Gud lyssnar. Jag vet att Han 

känner mig. Men vi kanske kan få vara med och uppleva 

ännu mer? Om vi vill.

Ps.  Tror på att man kan få be om mer längtan att vilja också.

Hejdå så länge!