Det blir ett ganska långt inlägg idag tror jag. Lite om vad som hände mig igår. Tankar utifrån det. 

På morgonen någon gång slog jag upp en andakt som jag kommit att tänka på. Det är från boken ”Källor i öknen”.

Eftersom jag själv är ganska dålig på att läsa, så läste jag inte hela stycket - bara så att jag hade en liten aning om vad det handlade om.

Det var en berättelse om en liten pojke sju åtta år tror jag. Det var snart julafton. Hans mormor hade enligt önskemål lovat honom ett frimärksalbum. Så kom julafton. Inget album. Föräldrarna började känna oro för pojken. Han som hade sett fram emot det så mycket. Så kom det inte. 

De pratade med pojken, men han var lugn. Han sa att det ju skulle bli som mormor lovat. Pojken skrev till och med ett brev och tackade mormor för presenten. Fast han inte sett den.

Där slutade jag läsa.

På kvällen var jag med på en samling. Aglow. Vi samlas. Fikar. Ber. Igår skulle det komma någon och tala, men denna fick förhinder. Så därför blev det ett härligt och trostärkande samtal. Kvinna som inledde hänvisade till en bibeltext i 2 Kung.4 I vers 23 står det ”oroa dig inte”.

Läs gärna hela sammanhanget så får du lite bättre koll. I alla fall, hon hade sen läst samma vers i engelska översättning. Där talas om ”it will be alright”, jag hittade ”it will be well” i New American Standard Bible.

Visst stämde det ganska bra med det jag läste på morgonen?! Att tro det vi inte sett ännu. Lita på löftet. Att till och med börja tacka! Det vi inte sett ännu. Det är sant.

Så kommer lite sorgligt. När man har varit hemma ganska lång tid tror man inte så mycket om sig själv. Jag tror inte mycket om mig. Därför var jag tyst. 

Så tänkte jag på det för en liten stund sen. Visst kanske det är så dumt att jag har fått för mig att inte tro på mig själv. Kanske du har fått för dig att tro att du inte betyder något. Att du inte är någon ide´? 

Då vill jag hälsa till dig och mig - vi betyder. Gud tror på dig. Gud tror på mig. Förresten... När jag skriver här på bloggen är det lika mycket till mig själv som till dig. Uppmuntran. Påminnelse om vilka vi är i Gud.

Idag var jag lite nyfiken på den där andakten. Hur hade det gått med pojken och frimärksalbumet? Så jag kollade igen. Han pratade med mormor i telefon. Hon hade inte glömt. Det var bara det att det där fina albumet som han ville ha fanns inte på hennes ort, utan hon var tvungen att beställa. Så det var på väg.

Sen är jag lite fundersam över fortsättningen. Mormor skickade nämligen pengar till pojken så han skulle kunna ordna själv. 

Om vi tänker på att löften från Gud är sanna är det väl inte så att Gud bara skickar iväg oss att ordna själva? Eller kan det vara så ibland? Att Gud ger oss stora möjligheter och så får vi börja använda dem? 

Men jag vill ändå inte tro, jag vägrar tro att Gud bara skulle kasta ut oss med pengen och låta oss klara oss på egen hand. Jag tror på att Gud är med hela tiden, i alla förutsättningar. Guds löften gäller. 

Ibland tror jag ändå det är så att Gud på ett tryggt och varsamt sätt lockar oss att pröva att tjäna. Pröva att gå med Honom. Det vill jag gärna locka dig och mig till. Till att börja ta små steg med Gud. Börja pröva gåvan som Han gett.

Tack att du läste hit. Gud välsigne dig!