Hemma har vi lampor som blinkar när det ringer. 

På dörren eller i telefon. För väckning blinkar det 

och kudden vibrerar.

Nu hände så att vi skulle få lite nytt och de skulle installera.

De gjorde det idag via ”fjärrstyrning”. Stockholm satt de i tror jag.

Jag var hemma idag när de prövade. Först gjorde de i ordning.

Sen blinkade de hos oss. Det var bara blink. Hade ju underlättat 

om de ringde också. På texttelefonen.

Förstår att det här kan låta långsökt för dig, 

Men jag är liksom sån att små händelser i vardagen kan tala 

till mig på något sätt. Tala och påminna om hur Gud är. Vad 

Han gör. Vad vi gör. Så här har tankarna gått för mig idag.

Tänk att här där signalen kom var Gud (idag var det bara vi). 

De som sände signalen (troligtvis från Stockholm) kan vi tänka 

är du och jag. Då när vi ber till Gud.

Vi såg när signalen kom. Jag är övertygad om att Gud ser och hör

när vi ber. När vi skickar våra signaler till Honom.

Men sen ringde de där ”provarna” inte upp oss. De var liksom

inte tillgängliga. Så att de kunde få veta att vi sett.

Hänger du med?   

Jag tänker att det kanske ofta är så att vi pratar pratar pratar.

Skickar signaler till Gud. Ber om hjälp. Ropar. Viskar.

Men sen... Vi är inte tillgängliga. Förväntar oss inte att Gud ska

svara på bönerna. Att Han vill umgås. Vill lära känna oss.

Jag tror inte på att Gud alltid brukar sättet att överrumpla eller

tvinga sig på oss (visst kan det kanske vara så ibland ändå att Gud överraskar,

men då på ett bra sätt). 

Jag tror däremot på att Gud väntar på oss. Väntar på tillgänglighet.

Väntar på att vi ska tala om för Honom att vi längtar efter Honom.

Så fortsätt gärna skicka signaler till Gud. Gärna. Gud ser dig. Gud hör dig.

Men du... Och mycket jag... Tänk om vi kunde komma och vara tillgängliga?

Vara beredda på att Gud ser och hör. Förväntansfulla. Det känns spännande.