På min färd genom Bibeln har jag kommit till 1 Krönikeboken.
En mening i kapitel 13 fångade mitt intresse. Vers 14.

Och Guds ark blev kvar i Obed-Edoms hus,
hos hans familj, i tre månader. Och HERREN
välsignade Obed-Edoms hus och allt han ägde.
1 Krön.13.14

Vem var den här Obed-Edom? Är det något jag kan lära mig?

Jag är inte den som vill tro på saker. Att just den där mattan är magisk.
Eller... Jo jag tror på bönedukar.

Eller inte själva duken, men tanken med den.
Att man ger den till en som man bett för. Läs om Emanuel.

Och vi ber ju till Gud. Han som kan. Han som hör. Han som ser.
Till Honom ber vi.

Så då kanske man kan säga att Obed-Edom hade en stor böneduk i sitt hus?

Jag tänker att han sa sitt ja till att ha arken där.
Vi får säga ja och välkomna Guds närvaro i våra liv.

Och han måste ha varit medveten om arken tänker jag.
Vi behöver nog mer och mer bli medvetna om Gud.
Att Gud vill vara en del i våra liv. En stor del. Allt.

Gud, Du har sagt att vi kan be
till Dig och Du vill svara oss
Så vänd Ditt öra till vår bön
Du, Gud som råder över allt

Gud, vi ber på våra knän
Ja, vi ber för våra vänner och för alla dom vi känner
Vill Du öppna deras ögon så dom ser

Gud, Du har sagt det i Ditt ord
Du vill att alla skall bli frälsta
Så Herre, vi vill be Dig nu
Kom, vänd Ditt öra till vår bön

Gud, vi ber på våra knän
Ja, vi ber för våra vänner och för alla dom vi känner
Vill Du öppna deras ögon så dom ser
Att Du är Gud, att Du är till
Du som är på tronen
Kom, berör nationen
Bara Du kan vända hopplöshet till hopp

Underbart. Helt underbart att få höra igen.
Klickade på vad jag skrev för ett år sen.
Predikan ”Gå ut ur båten” med Joakim Lundqvist

finns kvar att lyssna på. Har du 1,5 timme att använda

att lyssna på är det väl värt det.

Här.

Våga tro. Våga tro att Den Helig Ande är med.
Med dig. Med mig. Varje dag. Varje stund.

Han talar om att kliva ur det välkända och vanda.
Att våga gå i det nya.

För ett år sen hur kände jag då tro?
Längtan finns kvar det vet jag.
Kanske mindre ork. Men jag vill!

Och Gud vill använda. Mig. Och dig.
Med det du orkar och kan. Där får vi va.

Men vi bjuds att gå mer tänker jag. Om vi vill.

Ja, det var fingrarna.   
Fick göra ett snabbt besök hos läkare idag.
Hon såg att det var infekterat, så jag ska äta Heracillin i tio dagar.

Sen bar det av till mysiga Cafe Kuriosa.
Inte så handikappvänligt, men mycket mysigt.
Väl värt ett besök.   

Idag skulle vi va där med MS-tjejerna. Åh vad jag tycker om dem. Så härliga!

Det var regn i luften idag. Eftersom vi inte kunde komma in med stolarna fick vi stanna ute. De dukade upp så fint åt oss. Parasoll mot eventuellt regn och dynor att sitta på om man inte hade rullstol, för stolarna var ju lite fuktiga efter regn som varit.

Vi pratade om att man ju skulle haft kamera med sig. Förevigat oss där i regnkapporna.   

G sa ett ord att bära med sig - ”Vi som inte ger upp”.

Nä vi ger inte upp. Mitt i det där som kan se svårt och omständligt ut så lever vi. Ja, jag tycker om dem!

Just när vi fikade. Många åt deras goda hallonpaj. Vi fick så mycket vaniljsås som vi ville ha.

Just då när vi fikade var det ett härligt väderunder. Solen tittade nästan fram lite. Och vi njöt. Det var så skön luft att andas.

Sen när vi var i stort sett klara kom det både regn och åska. Men då skulle vi gå. Tack Gud att jag fick vara med om detta!

Här är en kille som har mycket att lära oss. Ibland känner jag mig bara trött. Orkar inte. Men vi får lov att vara de vi är tror jag. Med den styrka vi har. 

Försök bara se det goda du har runt dig. Det finns där. Du räcker. 

Jag börjar bli smått desperat.   

Det här med fingrarna.

Visst jag har MS, men känner mig mycket

mer sjuk nu. Fingrarna som inte läker.

Så jag fick tips om en sång. Av youtube.

Lyssna gärna.

I alla fall. Tre veckor har gått nu.

Inget verkar hjälpa.

Ska väl försöka se det positiva.  

Nu kan jag i alla fall böja fingrarna mer.

Ska ringa vårdcentralen i morgon. Tredje gången.

Tur att inte Gud är sån att Han bara säger vänta.

Vi får alltid komma till Honom. Tycker Han skulle ha hjälpt redan.     

Väntar väntar väntar.

Nästan som tokig blir jag.

Ett litet finger. Eller två egentligen.

Som det har blivit tokigt med.

De vägrar läka. Fastän jag försöker 

hjälpa på bästa sätt.

Försöker vårda. Ta hand om.

Just nu när jag skrev ner de där orden 

vårda och ta hand om tänkte jag på 

Gud och på dig och mig.

På hur Han vårdar sig om oss. 

På hur Gud tar hand om.

Det var jag som vårdade dig i öknen, 

i den brännande torkans land. 

Hos.13:5

Låt Guds ord tala läkedom till dig.

Det vill jag göra. Jag tror på att Gud vårdar sig om oss.

Songwriters: WALLS, DENISE YVONNE / FOWLER, JACK / CLARK, DAVE

You don't say a word, but I know you're so afraid

Trying hard to take a step of faith

Youre so confused and you're so alone

Standing face to face with the unknown

Every need you have God already knows about it

Still He longs to hear from you

I believe if you put your trust in Him

That is where the road of faith begins

(Chorus)

Cause if His eye is on the sparrow when it comes to me and you

There is no place He wont go

And nothing He wont do

Like a mother cradles a child

His grace covers us somehow

So whatever you go through

God will take care of you

Change is never easy; it's just part of living

There's so much more that we can see

A higher place so far above it all

Is ours when were faithful to His call

(Bridge)

We don't know

We don't have to understand

The hows, the whys, the whens

Give it all to Him