Tisdagar och fredagar brukar jag försöka kämpa mig upp

på morgonen för att träna sjukgymnastik. 

Ytterdörren som är där har en sån funktion att den öppnar sig 
när man kommer i närheten.

Men inte idag. Hur man än skulle försöka vifta framför den däringa kameran,
eller trycka på knappen, så fungerade det inte. 

För att komma in fick jag öppna dörren i egen kraft.   
Tur att den var lätt. Bara "flög upp". 

Tränade sen. Oväntat fick jag se Kamilla.   

Sen skulle jag hem.   

Innan jag åkte hem fick jag chansen att hjälpa.
Chans att öppna dörren för två. 

Så sitter jag här och funderar. Skriver lite.

Är det kanske så i livet ibland att det liksom slutar 
att fungera? Allt möjligt kan ställa till det för oss. 

Så tänker jag på när jag stod framför dörren, 
trodde den skulle vara omöjlig för mig att öppna. 

Men så prövade jag, och den "flög upp", ja den var verkligen lätt.

Vi kanske tycker att vi står inför omöjliga stopp eller dörrar.
Ingen ide kanske vi tänker. Hopplöst.

Det är nu under tiden jag skriver som tankar kommer,
på något sätt, är det inte dags att kanske pröva?
Att försöka våga dra i dörren. 

Samtidigt som jag skriver orden känner jag det nästan som krav,
"pröva då!". Kommer du ihåg filmen "Vi hade i alla fall tur med vädret"?
Om pojken som äntligen kunde bada, men då var det kallt. "Men bada då" sa pappan. 

Åh jag vill inte lägga krav på dig,
och inte på mig. Kanske kan vi istället tänka på möjlighet? 

Att dörren finns där och vi kan pröva att rycka i den.
Jag vet i alla fall säkert att du kan pröva att rycka i dörren Jesus. 

 

Tolmia

28 februari 2012 21:19

Så bra att dörren var lätt att få upp.
Ja ibland ställer vi omöjliga krav på oss själva.
Jag har kommit på att jag så många gånger kännt mig oandlig och fel för att jag inte kunnat koncentrera mig på Jesus när jag varit i kyrkan. Och så har jag nu långt senare fått veta att jag hade ett funktionshinder som gjort det svårt för mig med koncentrationen. Och nu har jag börjat fatta att Jesus ju vetat om mina problem hela tiden och inte kräver det omöjliga av mig.
Men att han funnits nära mig och att vi har haft kontakt hela tiden även när mina tankar fladdrat. Han accepterat oss som vi är och hjälper till att öppna dörrar som verkar omöjliga.
Han ställer inte orimliga krav på oss.
Tvärt om, han underlättar.
Glad för att du skriver så mycket om Jesus i din blogg för det hjälper mig att föra tillbaks mina tankar till honom.

http://tolmias.blogg.se

Ulrika

28 februari 2012 21:43

Måste snabbt godkännas. *ler* Så kloka ord. Nu senare har jag tänkt på det där att jag ju faktiskt fick vara med och hjälpa två andra. Tänk att vi kan få vara med med det lilla vi har. Gillar dig mycket. Bara inte så bra på att kommentera som jag vill kanske. Men jag brukar kolla in hos dig, ofta. Nu strax sova, men ville godkänna. Kram till dig! Tack för uppmuntran!

 

Lina

28 februari 2012 22:17

Hej!!
Det var länge sedan jag skrev något här. Har läst, men varit extremt dålig på att lämna avtryck. Tittar in här nu och fick energi av din text. Kände det som om det allt är hopplöst, men kanske ändå inte, nu när jag tänker efter. Tycker det är grymt bra av dig att du ger dig iväg och tränar.
Ta hand om dig! Kram

http://vadspelarroll.bloggplatsen.se

Ulrika

29 februari 2012 12:19

Vad glad jag blev att du skrev Lina! Glad att uppmuntra. Huvudet värker lite nu, men får besök sen. Bra, Jag behöver. Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag läste jag en text i Femte Mosebok. Där fick vi läsa om att  Mose inte fick se det utlovade landet. Han fick inte se det som han så länge kämpat för.   Visst känns det ganska sorgligt att läsa texten, men på samma gång beskriver den lite ...

Ja, jag vet att jag inte skriver här så ofta. Dels beror det ju på  arbetet med boken Lite godis en andaktsbok från mig till dig.    Den har funnits ett tag nu. När april är slut kan den inte köpas via nätet längre. Om du skulle köpa den bör...

Hej ni bästa!   Sist jag var här berättade jag om att texten fanns, men nu började arbetet med att sätta ihop.   Recito hjälpte mig i arbetet och den färdiga boken har funnits ett tag. Nu vill jag gärna visa för er. Kanske finns det någon ...

    Ja den bilden kunde jag ta igår. Den visar på hur många ord jag skrivit.   Nu börjar arbetet med att sätta ihop dem till en bok.   Spännande. Roligt. Nervöst. ...

Hej du fina och bästa!   Vi börjar med kategorin känslor och tanken överväldigad...   Ja en del känner jag mig så. Skriver typ aldrig här längre, det vet du.    Ändå kommer besökare. Fina bästa.   Vet du?! Jag önskar dig gärna sådan...