I måndags satt jag och pysslade lite med inlägg. Tycker om det.

Då i måndags var örat knäppt. Spolade ju där torsdag 3 januari.

Det var nog bättre på kvällen kanske? Men så kom det tillbaka.

Det vänstra som var irriterat och fick behandling är bra tror jag,

men det högra känns alldeles tjockt och dant.

Hur kunde det bli så.   Det såg ju så fint ut sa sköterskan.

Inget roligt alls.

Det finns så många saker eller händelser som är mycket värre.

Och som känns så jobbiga när de inte verkar ta slut.

Tänkte en kort stund på "vänja sig". Ja jag vänjer mig väl vid örat.

Får stå ut.

Stopp! Och nu tänker jag på saker som kan vara mycket värre.

Det kan väl inte vara meningen att man ska vänja sig och stå ut.

Samtidigt... Ja jag är ju själv i situationen av sjukdom och för mig

kan det, kanske låter jättekonstigt, kännas som ett slags jobbigt krav

när man säger "du kan inte fortsätta vara sjuk"

Jättesnurrigt. Känner att jag gärna vill ha med tisdagens sång igen.

Tror på att det finns vila och kärlek hos Jesus. Så avslutar jag detta

snurriga inlägg med en sång. Du och jag vi är värda att gå vidare

i den takt vi orkar och klarar. Ingen kan kräva något mer.

Tisdagens sång