Apostlagärningarna 12. Tänker på Petrus som var i fängelse. 

Han var bunden och på natten vaktade två vakter honom, en

på var sida. Och utanför rummet var det andra vakter.

Undrar om han kunde sova på riktigt?

Han var helt omringad av hinder. Men en ängel räddade honom.

Funderar på ditt och mitt liv. Om vi är medvetna om saker och ting

som kan binda oss? Eller ”sover vi bort det”?

Kanske kan jag genom texten lite få lyfta bort bördan på något sätt?

För visst kan i alla fall jag nog vara ganska bunden av svårigheter kanske?

Saker som jag kanske inte ens är medveten om? ”Sover bort”?

I samma kapitel kan vi läsa om hur församlingen ber för Petrus.

De bad uthålligt (v.5). Tänk vad böner kan få betyda. De kan få bära. 

Önskar mycket till oss att få känna oss burna. 

Gärna tillbaka också. Att även den som ber får känna sig buren.

Ett arbete i lag.