Det har dröjt innan jag skrev om kapitlet, men det kommer enligt schema.

Ja, jag blev förvirrad. Först står det om Paulus och Timoteus och senare om

Paulus och Silas. Kanske inte riktigt har betydelse ändå för tankar jag får?

Läkaren Lukas skrev så att jag inte riktigt förstår. Det gör inte att jag tror

mindre på händelserna. Något vill jag dela med dig.

Under Andens ledning

Sedan tog de vägen genom Frygien och Galatien, eftersom de av den helige Ande

hindrades från att predika ordet i Asien. Och när de nådde Mysien försökte de bege

sig till Bitynien, men det tillät inte Jesu Ande. Då for de genom Mysien ner till Troas.

På natten såg Paulus en syn. En man från Makedonien stod där och bad honom:

"Kom över till Makedonien och hjälp oss!" När han hade sett denna syn, försökte

vi genast ta oss till Makedonien, eftersom vi förstod att Gud hade kallat oss att predika

evangeliet för dem.

Apg.16:6-10

Visst kan man känna lite av känslan av spännande liv? De visste inte vad som skulle

komma eller hända. 

Jag tänker mycket på den nära relation de hade med Gud och med Den helige Ande.

Och de litade på ord och drömmar de fick.

Samtidigt... Kan nog känna mig lite trött. Hur skulle man orka, hur skulle jag orka,

leva under en sån slags press? Jag klarar ju inte så bra att gå kurs på distans...   

Kan det nog inte vara så att Gud ändå ger den press eller stress som Han vet att vi klarar?

Gud utsätter inte för fara. Det kan jag inte tänka.

”Var inte rädd, han vakar över oss.
Var vid gott mod, trots bördorna du bär.
Lämna till Gud att sörja och förse oss.
Trots livets kamp han evigt trogen är.
Var inte rädd, han lämnar aldrig oss.
Från död till liv han leder sina får.”

Texten är hämtad från skiva med Erik Tilling, I Din hand ligger mina dagar.

När vi kanske börjar längta efter mer ”Paulus-liv” så är Jesus där och stöttar tänker jag.

De fick många rapp och kastades i fängelse, och fångvaktaren fick befallning att noga bevaka dem.

När han hade fått en sådan befallning, satte han dem i det innersta fängelserummet och spände fast

deras fötter i stocken.

Vid midnatt var Paulus och Silas i bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna lyssnade

på dem. Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv, så att fängelset skakades i sina grundvalar. I samma

ögonblick öppnades alla dörrar, och allas bojor lossnade och föll av. 

Apg.16:23-26

Nu handlade det om Paulus och Silas. En berättelse du kanske hört i söndagsskolan.

Hur kunde det komma sig att de började sjunga lovsånger mitt i det svåra?

Det kanske, var nog säkert, en styrka för dem. Att se bortom det som tycktes så svårt.

De kan vara ett föredöme för mig. 

Försök gärna se det som är gott i det som kanske är svårt.