Paulus var i Korint. Där träffade han Akvilla och Priskvilla.

När jag var riktigt ung var de såsom ett föredöme för mig.

Händelsen där i Korint,

Det hände sig så att på veckorna jobbade de tre som tältmakare.

På sabbaten  undervisade Paulus i synagogan. Förde samtal.

För mig, som kanske 20, lät det så fint. Fortfarande fint. 

Ja jag skulle va lärare och jobba extra ibland.

Det blev inte så. Hälsa satte stopp. 

Hur ska man göra med det som inte blev? 

Tänker att det nog är en hel del viktigt att fokusera på det som ändå ÄR.

Låta det få betyda. Vara glad och tacksam för det.

Jag behöver inte läsa så många verser till för att bli påmind om att inte låta

det som går emot få fäste. Försök lämna. Ja se det som ändå ÄR.

Men de gick emot honom och hånade honom. Då skakade han sina kläder 

Apg.18:6

Vers 9 och 10 ger längtan efter den där nära relationen med Gud.

Vetskapen om att Han bär och skyddar. 

En natt sade Herren i en syn till Paulus: "Var inte rädd, utan tala och tig inte!

Jag är med dig, och ingen skall angripa dig och göra dig något ont, ty jag har

mycket folk här i staden." 

Apg,18:9-10

Från vers 23 handlar om Apollos. Han känns lite som mig kanske?

Apollos var brinnande och kunnig. Han ville berätta om Jesus.

Det var ändå inte så att han kunde riktigt allt (vem kan det), men han hade

en slags iver.

Sen ville Apollos fara vidare. 

När Apollos sedan ville fara över till Akaja, skrev bröderna till lärjungarna

och uppmanade dem att ta emot honom. Han kom dit och blev till stor hjälp

för dem som genom Guds nåd hade kommit till tro.

Apg.18:27

Vad skönt det känns att läsa om hur han hade människor bakom sig.

Kanske var det ungefär som när Thore hjälpte mig till radion? Tänk vad

viktiga vi är för varandra att ”ge en positiv knuff”. Heja dig som knuffar!

Det var några tankar utifrån Apostlagärningarna 18.