Jag ser omsorg hos Paulus när jag läser texten.

När oroligheterna hade lagt sig, kallade Paulus till sig lärjungarna
och förmanade och tröstade dem... Och när han hade farit genom det

området och talat många uppmuntrande ord till bröderna

Apg.20:1,2

Vi läser sen i vers 7 att fastän Paulus skulle resa vidare nästa dag talade han länge. 

Paulus samtalade med de församlade, och eftersom han skulle resa nästa dag,

fortsatte han att tala ända till midnatt.

Undrar om inte jag hade förberett mig med sömn.

Han måste ha känt det så jätteviktigt det han talade om. Om Jesus.

Han hade nöd för människorna tänker jag. Sina bröder och systrar.

Jag är en av dem som behöver mer nöd.

Med honom följde Sopater, Pyrrhus son, från Berea, Aristarkus och

Sekundus från Tessalonika, vidare Gajus från Derbe och Timoteus

samt Tykikus och Trofimus från Asien.

Apg.20:4

Det känns också viktigt att du och jag kan få se hur de var tillsammans i arbetet.

Vad det kan få betyda att vi arbetar tillsammans. Jag tänker att i Guds rike ska det

inte behöva vara så att en speciell människa höjs upp till något extra. Det är vi

tillsammans och Jesus är Herre.

I fönstret satt en ung man som hette Eutykus. Han föll i djup sömn när Paulus

talade så länge, och i sömnen föll han ner från tredje våningen, och när man

lyfte upp honom var han död.  Paulus gick då ner, böjde sig över honom och

tog honom i sina armar och sade: "Var inte oroliga. Han lever." Därefter gick

Paulus upp igen och bröt brödet och åt. Sedan han hade talat länge, ända till

gryningen, gick han därifrån. Och de förde fram den unge mannen. Han levde,

och de blev mycket uppmuntrade.

Apg.20:9-12

När jag läser texten tänker jag på att det verkade vara så självklart med

undret för Paulus. Det står inte något om en eventuell undersökning efteråt,

nej Paulus bara gick för det var klart. Kanske ska man lägga till att han gick

för han visste det var klart.

Jag får nästan uppfattningen att han gick innan han hade sett. Tänk att tro

fast man inte har sett än. Tro för man vet att det är Jesus man har bett till.

På sätt och vis kan jag nog inte helt och hållet se den där omsorgen som jag

skrev om i början här... Men å andra sidan... Han var angelägen om att berätta

om Jesus. Han kanske kände det lite som att han slets åt två håll?

När jag läser om Paulus kan jag nog tänka, eller gör, att jag undrar hur han orkade.

Och så tänkte jag att det blev en kall bild av Paulus kanske? Bara går iväg så där efter bön.

Då ville jag ha med ett bibelord till. Ett ord som talar om Paulus som känslig.  

Kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar.

Apg.20:31

Det var några tankar från kapitel 20.