Det är ett tag sen det var nationaldag nu. Tänkte bara att det som hände 

då kanske kan få vara en skön uppmuntran? Om att kunna ta lugnt.

Ja för allra mest, lördag som det är, önskar jag dig en lördag i stilla 

takt. Du är värd att bara vara.

Vi tog det lugnt med maten. Beställde ute. Åkte hem. Sen satt vi ute

på balkongen och åt. Så vi åt ute ute. Så som vi klarar.

Du är värd att göra det du klarar.

När jag gjorde min kompletteringsuppgift (har fått mitt intyg nu)

Fick jag skriva om försoningen och tankar utifrån den.

Det finns en del i mässan som kallas avlösningen. Då när prästen

talar om att synderna är förlåtna.

Vi fick samtala lite om ifall vi tyckte det var viktigt med avlösningen

i början av mässan eller vid någon annan tid?

De flest jag pratade med tyckte det var viktigt att den var i början.

För att sedan kunna gå vidare och vara mer lyssnande i mässan.

För mig kan jag ibland nog känna att det går alldeles för fort, hinner inte känna...

Ändrade mig dock snabbt när jag skrev. Tänkte på att det mer på något sätt handlar

om ett konstaterande.

Ja Jesus har gjort dig fri. Ja Jesus har gjort mig fri. 

Det ska inte behöva handla om hur vi känner, om vi känner.

Det bara ÄR. 

Det vill jag lära mig mer utifrån uppgiften om försoningen.

Det tog jag med mig. 

Ta gärna med dig du också... DU ÄR förlåten. Om det råkar

kännas illa en dag är det ändå lika sant då - försoningen gäller

varje dag, varje stund.

Jag lärde mig att Aina också kan vara ett slanguttryck för polis.

Det är lite extra intressant när man känner någon med namnet.

Jag känner en Aina. Aino är en dialektal form. Det är finskt.

Tyckte om betydelsen "den enda".

Tänk att få känna sig som den enda.   Jättefint.

Du som brukar läsa här anar nog säkert lite tankar.

Visst vill jag gärna önska dig att vara den enda i en relation

med en annan människa, ja...

Men en hel del vill jag önska dig att få känna dig som "den enda" för Gud.

Hur kan det gå ihop? Vi är ju så många många människor. Hur kan Gud se

bara mig?

Ja visst kan det nog vara mycket svårt att greppa. Jag kan inte själv se det

varje dag, men när jag skriver om det vet jag att det är så.

Kanske kan ett steg för oss vara att börja tacka? Tacka för att Gud ser oss?

Ser oss personligen. 

Fem dagar senare kom översteprästen Ananias dit ner tillsammans

med några äldste och en jurist, en viss Tertullus, och de framförde

inför landshövdingen klagomål mot Paulus

Apg.24:1

Han hade inget lätt liv, Paulus. De var ute efter honom på alla möjliga sätt och sidor.

Landshövdingen var Felix. Det slutade med att Felix lät sätta Paulus i förvar

för att senare kunna komma fram till vad de skulle göra med honom.  

När jag läste kapitlet tänkte jag på hjälp från oväntat håll. Felix hade det inte jättelätt.

Han ville vara judarna till lags och sätta Paulus i fängelse, men samtidigt försökte han

vara lite snäll mot Paulus när han sa att det var ok om vänner hjälpte honom.

När det står om ”den vägen” förresten var det de första kristna som kallades att höra dit.

De var en slags sekt sa man. 

Felix, som mycket väl kände till 'den vägen', uppsköt nu rättegången och sade:

"När befälhavaren Lysias kommer hit ner, skall jag avgöra målet." Och han befallde

officeren att hålla Paulus fängslad och samtidigt ge honom en viss lättnad och inte

hindra någon av hans vänner från att vara honom till hjälp.

Apg.24:22-23

Nu kan man läsa att Felix inte hade helt rena motiv för han väntade sig eller mer hoppades

att han skulle få pengar från Paulus. Jag kom ändå att tänka på just ”oväntat håll”.

Visst kan det nog vara så att vi får hjälp där vi minst anar det? Kan det vara lite så att

det var Paulus inställning som öppnade vägar för honom? 

Du får läsa om vad Petrus och Johannes sa, men jag tror att även Paulus skulle ”skrivit under”. 

Men Petrus och Johannes svarade dem: "Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er

och inte Gud? Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört."

Apg.4:19-20

Dels tänkte jag på att vi är starka tillsammans med Gud. Han öppnar och jämnar vägen.

Det vill jag tro på och dela med mig av.

Räkna med Honom på alla dina vägar, så skall Han göra dina stigar jämna.

Ords.3:6

Och dels tänkte jag på hur vi möter och ser på varandra. Hur det inte kan vara

meningen att vi ska gå och räkna ont från varandra. Räkna och vänta gärna gott.

Det är du värd och det är även din medmänniska värd.

Några tankar från kapitel 24.

Veckans tema är "Kallelesen till Guds rike". Tänk att du och jag är kallade till en Gud,

till Gud, som gör allting nytt. Gud som ser dig och mig.

Hag kan inte tänka att Han kastar bort det gamla vi gjort, som att det inte skulle duga.

Han kan nog använda det också.

Däremot sjunger hon om oro. Jag är ganska rädd av mig, kanske inte konstigt efter

vårens infektioner. Jag behövde höra om oro som flytt.

Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar

allt till det bästa

Rom.8:28

 
Nog kan det kännas som "ett slag i ansiktet" att få

höra de orden. När man är så trött så man nästan går under.

Så tänker jag på att det var Paulus som skrev. Paulus som

jag läser om i Apostlagärningarna. Som var så förföljd. Som

inte hade ett lätt liv alls.

Då försöker jag ändra lite perspektiv. Han visste nog vad

han pratade om.

Så gott det går kan vi kanske försöka ändra perspektiv ungefär?

Börja se att Gud är med. Han som har kallat oss att vara en del

av Hans rike, av Guds rike.

Lyssna

Jag är inte jättebra på att läsa. Då kan man även lyssna

på bibeltexterna. Ovan är från söndagens texter - Kallelsen

till Guds rike. Vi ska inte vara rädda för att lösa på andra sätt

tänker jag. Sätt som fungerar.

Det är andra årgången nu Efter en del funderande kom jag fram

till att även här kommer mina små texter. Om jag gör på tredje

årgången sen kanske jag låter det bli en bok om jag gissar den

kommer till användning.

Jesu första lärjungar
Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar.

När han såg Jesus komma sade han: "Se Guds lamm!" De båda

lärjungarna hörde vad han sade och följde Jesus. Jesus vände sig om,

och när Han såg att de följde Honom, frågade Han dem vad de ville.

De svarade: "Rabbi" - det betyder lärare - "var bor du?" Han sade till dem:

"Kom och se!" Då gick de med Honom och såg var Han bodde och stannade

hos Honom den dagen. Det var omkring tionde timmen.

Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört vad Johannes sade

och som hade följt Jesus. Han fann först sin bror Simon och sade till honom:

"Vi har funnit Messias" - det betyder Kristus. Och han förde honom till Jesus.

Jesus såg på honom och sade: "Du är Simon, Johannes son, du skall heta Kefas" -

det betyder Petrus.

Nästa dag beslöt Jesus att gå därifrån till Galileen. Han fann då Filippus

och sade till honom: "Följ mig!" Filippus var från Betsaida, från samma stad

som Andreas och Petrus. Filippus fann Natanael och sade till honom: "Den som

Mose har skrivit om i lagen och som profeterna har skrivit om, Honom har vi funnit,

Jesus, Josefs son, från Nasaret." Natanael sade till honom: "Kan något gott komma

från Nasaret?" Filippus svarade: "Kom och se!"


Joh.1:35-46

Det här är söndagens evangelietext. Temat för söndagen är förresten ”Kallelsen till Guds rike”.

Det är mycket som händer i texten tänker jag. Jag lägger märke till hur aktiva

”de andra är, de som inte är Jesus”. Hur viktiga de är, hur de är med och för fram

till Jesus. Men du ska få med dig ett annat litet ord:

Jesus såg på honom En uttryckt mening får du att ta med och kanske tänka på.

Jag vill tänka på.

Tänk att Jesus ser på dig och Han ser på mig. Vi är sedda. Älskade. Kallade att vara med Jesus.

2004 hände det första gången med träff.

Telefon innan. Och meddelanden på 7e himlen.

Nästa år firar vi med andra ord 10 år.   

Tänk vad tiden går.

Vi har konstaterat flera gånger att vi är

de bästa för varandra.

Önskar dig en fin lördag!

En sång till. Roligt försöka blanda stilar.

Lyssna om du vill.