Den här fick jag som första förslag när jag loggade

in på youtube:

Our God is greater - Chris Tomlin

"out of the ashes we rise" sjunger han.

Kom att tänka på en skulptur som Micke gjort,

tänk att ingen har köpt den än.

"Siyahamba, Siyahamba är en frihetssång på zuluspråket.

Sången användes som kampsång emot apartheid förtrycket i

Sydafrika. Den engelska versionen oh freedom blev en populär

gospel som är känd över hela världen. Figuren står i stocken men

friheten rinner över den och man kan se hur handbojorna börjar lossa.

Stengods på sockel av trä. 15x15x27 cm. pris 1.200:-"

Siyahamba

Ett steg närmare.

Skrev bara rubriken först.

Sen annat. Håller koll.   

Vi håller som bäst på att förbereda oss för utställning.

"Du kan ju komma på en ide på en ny skulptur"...

Undrar vad det blir med tanken en dag närmare.

Det blir roligt se. Först om vår "Fem".

Stella kommer från latin och betyder stjärna.

Estelle är ett franskt namn som motsvarar det latinska

Stella som betyder "stjärna".

Kopierade in. Enkelt och bra.   

Visst är det nog bra för oss att göra det lite enkelt

ibland?

Men ändå... När Micke och jag ska ha vår utställning 

kommer det troligen lite handla om att vi är värda, du 

är värd, att fundera och fråga. Värd att ta tid. 

I de tiderna med frågor är vi värda att ta mer tid och 

inte bara hoppa över på ett enkelt sätt. Livet är mer värt.

Hur kom jag in på detta?   

Stellas och Estelles namnsdag! Stjärna. Grattis!

I juli försökte jag vara lite "ledig". Mer var det

att jag behövde kunna släppa bloggen lite. Bara 

vara.

Det gick ganska bra. Ska "kolla upp mig" så det 

inte tar för stor plats. Meningen är ju jag och Gud.

Du och Gud.

På datorn har jag en mapp. Bibeltext heter den.

Jag läser en text och skriver tankar om den. Märkte

att när tiden gick blev det mer och mer som att jag skrev

orden där till Gud. Ställde frågor till Honom. 

Du får gärna följa med i de första verserna jag funderade

över. Så får vi se hur det blir sen. Efesierbrevet är det i 

alla fall!

 Början på Efesierbrevet. Det kommer från Paulus.

Troligen skrivet under tiden han satt i fängelse. 

Han börjar med att presentera sig.

Detta brev kommer till er från Paulus, som är utvald av Gud till

att vara Jesu Kristi budbärare.(Levande Bibeln)

Först tänkte jag på tryggheten det är att det är Gud som kallar.

Vi kan inte gå själva. Ska inte gå själva. Hitta på uppdrag.

Nej det är Gud som kallar och ger uppdrag. Jag kanske har

”funderingsuppdrag” nu. *ler*

Att låta sig vänta på uppdrag kan vara en fundering till idag. 

Å andra sidan hörde jag ju i en predikan alldeles nyligen att vi

ju inte ska sitta helt stilla och hjälplösa. Han som predikade talade

om att försöka ”börja gå”. 

I alla fall... Det kanske kan vara så att man försiktigt börjar ”tassa”

i väntandes på uppdrag från Gud?

När tiden gick lite (ja jag låter bibelfunderande ta tid) funderade jag

just på presentation. Att du och jag är värda att presentera oss som en

som Gud älskar och har kär. En som Gud sänder på uppdrag.

Du är värd det. Jag är.

...de i Kristus Jesus troende. (1917)

Vi är fortfarande på vers 1. *ler* I Kristus. Tänk att du och jag får vila där,

i Kristus, i Jesus. Där vill jag vara. Där får jag vara. Får du.

Jag önskar er all välsignelse och frid från Gud, vår Far, och Jesus Kristus,

vår Herre. Ef.1:2

Jag läser versen och tänker på hur vi behandlar varandra. Vad vi önskar för varandra.

Även om du eller jag (Paulus satt i fängelse) råkar ha det lite svårt tänker jag att vi

alltid skulle kunna ha råd och vilja att önska välsignelse från Gud. Jag tror vi själva

mår bra av det också.

Men... Dumt om du uppfattar det som att jag säger att jag kan önska dig Guds frid

och sen är det bra. Finns ofta många fler behov. Vet.          

Slut på funderingar om vers 1 och 2. Tänk vad rik Bibeln är

som har så mycket gott i två verser.

Tro och liv

Jag sträcker ut mina händer till dig.
Som ett törstigt land längtar min själ efter dig. 

Herre, skynda att svara mig,ty min ande förgås,
dölj inte ditt ansikte för mig. Låt mig inte bli lik 

dem som far ner i graven. Låt mig om morgonen 

erfara din nåd, ty jag förtröstar på dig.

Visa mig den väg jag skall gå, till dig upplyfter jag 

min själ. Rädda mig från mina fiender, Herre.
Hos dig söker jag skydd. Lär mig att göra din vilja,
ty du är min Gud. Må din gode Ande leda mig på 

jämn mark.

Ps.143:6-10

Varje vecka kan man enligt kyrkoåret läsa en bit från

en psalm. Jag valde att ha med psalmen till dig. 

Det är David som har skrivit.

Så väl man, jag, kan känna igen mig i orden han skriver.

Undran och tanke om livet. 

Dagens tema var om tro och liv. Jag tänkte på, när jag

läste psalmen att det var tydligt vilket håll och till vem som David 

vände sig till. 

Även när han kände förtvivlan och trodde han skulle förgås visste 

han ändå vart det var och Vem det var han ville vända sig till.

Kan det få vara en del i vår tro och vårt liv? Att även i en svår 

och mörk tid fortsätter vi att söka oss till Gud?  Bara Gud.

Tycker om uttrycket jämn mark förresten. Skulle gärna önska dig 

och mig det. Tycker om läsa från psalmen. Be med i orden.

Har du inte redan tagit tid att lyssna på denna,

så gör det gärna idag!

Det blev tydligt för mig igår när vi åkte till Katrineholm.

Vi hade ställt in målet vart vi skulle. Jag hade lyckats

knappa in.   

Så skulle vi följa instruktionen. Kör så och så sa GPS:en.

Men man kunde inte se på skärmen vad slutmålet var.

På något sätt kändes det nästan lite läskigt. 

Vi kom fram!    

Tänker på livet. 

Ibland kan det nog kännas lite läskigt och man undrar

vad som händer.

Det där att inte vara säker på slutmålet stämmer dock inte

med den kristna tron. Nej, vi får veta och vara trygga i att vi

vet att vi ska till himlen. Du kan få vara trygg.

Men livet här... Inte alltid man ser så tydligt vilka steg man ska ta

eller åt vilket håll.

Kan inte tänka heller att vi ska veta precis allt, att vi ska va stryrda

som av en GPS.

Det kan ju inte vara meningen. Då är inte Gud kärleksfull. 

Jag tror på att Gud önskar oss gott. 

Kan hända är det istället så att Gud lockar oss på vägen?

Lockar att lära känna Jesus mer? Lockar att gå?

Det kanske är ett sätt från Gud att leda? Inte styra med GPS,

men locka att gå. Vi ser inte riktigt allt som väntar under vägen

(tror inte vi vill det heller), men vi vet slutmålet.

Önskar dig och mig en spännande (så mycket vi orkar lägger jag till),

rolig, intressant, givande, god väg att vandra.