Jag och min moppe

Ett tag tänkte jag nästan att den här lilla texten skulle kunna passa i en eventuell

ny bok, men så blev det inte. Behöver skriva av mig nu. Kanske skriva till dig.

Jag har en elmoppe. Jättebra för den kan hjälpa mig att röra mig lite mer.

Men... 

Den (har faktiskt inte fått något namn) har börjat att gå väldigt ryckigt. Även om

jag håller gasen i samma fart är den inte jämn alls. Ibland rycker den till och ökar sig,

ibland stannar den nästan helt.

Det är ganska mycket jobbigt att köra den. Kan inte lita på den helt och hållet.

Känner att det här nog kan bli en konstig bild för dig och kanske för mig. Finns

det människor vi inte kan lita på? Kan jag inte litas på?

Jag vänder mig tillbaka till att jag känner mig som elmoppen. Ja sådär ojämn.

Aldrig riktigt glad och ”över” egentligen, men just så där att jag kan känna igen

mig i att livet nästan stannar, för tröttheten tar över på något sätt. 

Jag vill inte vara sån. Eller kanske är det så att vi behöver låta oss stanna ibland? Bara vara.

Fast det är inte alldeles lätt. 

På sätt och vis... När jag tänker på moppen är den kanske ändå lite charmig? Den går

på ett sätt sin egen väg. Lyssnar inte så mycket på ”mina regler”.

Visst blev det nog som vanligt en alldeles rörig liten text. Vi behöver nog mer tillåta oss

att vara ”ryckiga” - stanna upp när vi behöver. Det tar inte heller bort din eller min charm

och vårt värde att vi är ”ryckiga” och låter oss vila. Det tar jag med mig från skrivarstunden.