Det ska handla om Efesierbrevet 4. Du kanske tittade in på bloggen

då som jag skrev om att jag läst och att det fanns mycket där. Vet inte

riktigt hur jag ska lägga upp det här. Skulle nästan kunna ta en vers åt

gången. Men då kommer vi aldrig vidare... Ta ändå gärna tid att läsa

kapitlet, kanske om och om igen. Säkert upptäcker och lägger du märke

till nya saker om och om igen. 

Jag uppmanar er därför, jag som är en fånge i Herren, att leva

värdigt den kallelse ni har fått. 

Ef.4:1

Paulus börjar med att uppmana till att leva värdigt sin kallelse.

Vad skönt förresten med tanken ”sin kallelse”, ”din kallelse”.

Så klart kan vi nog få ta till oss att vi har en kallelse. Gud har alltid

och kommer alltid vara intresserad av våra liv. Är intresserad. 

Vi får utgå ifrån att en kallelse finns då, en tanke och ett syfte med våra,

med ditt, liv. Hur ska vi leva värdigt den? För ja, det är vi nog många som

svarar ja till. 

Paulus fortsätter med uppmaning till ödmjukhet, mildhet, tålamod,

att ha fördrag med varandra i kärlek, och att vara ivriga att bevara Andens enhet. 

De här sakerna som jag skrev på rad nu kanske är ett sätt att leva värdigt sin kallelse?

Känner lite hur det nästan kan börja kännas att ”det är väl inte nog...”.

Men jo, kan inte det vara en början? Eller kanske allt?

Om vi tanker en pastor ”som den stora kallelsen”. Det han eller hon gör skulle

väl inte vara så speciellt mycket värt om inte ödmjukhet, mildhet, tålamod... fanns.

När vi börjar att vårda det kanske det kan få vara ett sätt att vårda kallelsen? 

Det var bara vers 1-6 som jag hämtade från nu. Förlåt om det blir alldeles för långsamt

med att komma igenom kapitel 4, men en hel del, ja en hel del utgår jag från hur jag

läser själv. Inte för långa stycken i bloggen.

Nästa vecka kanske det blir fortsättning på kapitel 4, tror jag.