I min lilla bok står det om radion som behöver laddas om och om igen.

Och jag drog parallell med oss och Gud. Att vi om och om igen får ladda

hos Gud. Om och om igen hämta styrka från Gud.   

Om du vill kan du klicka in och se hur den ser ut.

Titta på boken.  

Nu är det radion igen...

Känner på mig att det nog snart är dags att sätta den på laddning igen,

det som den ju får, det som du och jag får -  vi får laddas hos Gud.

Få kraft och styrka från Gud.

Men jag som människa har börjat bete mig så konstigt. Vågar nästan

inte närma mig det som kanske är ett problem? Lyssnar inte på behovet

som finns. 

Därför har jag börjat strunta i att sätta igång radion. Då behöver jag inte

se behovet...

Visst kan nog denna lilla bild vara mycket långsökt... Som det nog brukar

vara hos mig. Men någon kanske kan tänka sig in i lite hur jag tänker?

Hur jag ser mig själv en del som den som inte riktigt vågar komma nära

och inte vågar se behov. 

Håller mig på avstånd... Då märks inte behov.

Det är en ganska så sorglig bild. Och nog kan tårar komma när jag

tänker på den. 

Vill inte ha det så. Tror ingen enda vill det heller. Att gå runt med en

”låtsasbra-min, inte behöva-min”. Så står Gud där med en öppen famn.

Är Gud där med kraft och styrka. Han väntar på dig och på mig.     

Snart ska jag ta itu med radion...