Sedan bröt de upp från Suckot och slog läger i Etam
på gränsen till öknen. Herren gick framför dem, om
dagen i en molnstod för att visa dem vägen och om
natten i en eldstod för att ge dem ljus. På det sättet
kunde de vandra både dag och natt. Molnstoden
upphörde inte att gå framför folket på dagen och
inte heller eldstoden på natten.
2 Mos.13:20-22

Det var när Israels folk blev befriade från  Egypten.

Du och jag kan tänka att det en del handlar om
när vi får uppleva befrielse. När vi får ”vandra”
från det som har känts som en börda för oss.

Märker du att det aldrig var så att Israels folk
vandrade ensamma? Du och jag är aldrig
ensamma. Gud är med då livet känns ljust
som dag likaväl när livet känns mörkt som
natt. Gud är alltid med.

Tror det handlar mycket om att bli medveten om
det. Medveten om att Gud är med och aldrig lämnar.

Kan inte låta bli att citera en del av texten.
”slog läger i Etam”

Det var innan de kom till öknen. Kan hända var
det som en tid av förberedelse för det som skulle
komma? De fick slå läger.

Önskar dig och mig att få möjlighet att känna
att vi kan ”slå läger”. Lägertiden kanske är en
tid att mer och mer upptäcka, och få med sig,
att Gud alltid kommer vara med. Dag och natt.
Alltid. 

Det var gamla testamentets text.