När jag läste kapitel sjutton började jag först

tänka på om jag skulle hoppa över? 

Tror nog att jag har skrivit om känslan ”hoppad över”

tidigare. Det är en känsla som inte alls är trevlig, men 

som jag tror kan finnas ibland. Hos flera.

I alla fall jag kan börja känna så att man blir ”hoppad över”, 

som om man inte betyder längre.

Då är jag glad att jag ju efter någon dag kände att

det ju visst fanns viktiga saker i texten. 

Så kan det säkert vara med oss människor också.

Vi behöver ge varandra tid. 

Unnar dig och mig som en kristen gärna att få känna

oss stolta för att vi känner Herren, har börjat lära känna.

Han var stolt över att gå HERRENS vägar.

2 Krön.17:6a

Vi behöver få ta tillbaka känslan att känna oss stolta

tänker jag på. Känna oss nöjda över.

Den som är en kristen har funnit en skatt. Långt mycket 

mer värt än vi någonsin kan ana. Så här skriver Paulus

och Timoteus i Filipperbrevet: 

Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit 

det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, 

min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar 

det som avskräde för att jag skall vinna Kristus 

Fil.3:8

Jag tänker på ”sända ut” när jag läser vers 7-9. Och jag 

tänker på att de var flera. Vi behöver inte vara ensamma,

är inte ensamma. Var istället orolig om du möter någon 

som tror att hon eller han kan göra allting själv. 

I sitt tredje regeringsår sände Josafat ut sina hövdingar 

Ben-Hajil, Obadja, Sakarja, Netanel och Mikaja för att 

undervisa i Juda städer. Tillsammans med dem sände han 

leviterna Semaja, Netanja, Sebadja, Asael, Semiramot, 

Jonatan, Adonia, Tobia och Tob-Adonia, och de hade 

med sig prästerna Elisama och Joram. Dessa undervisade 

i Juda och hade HERRENS lagbok med sig. De for 

omkring till alla Juda städer och undervisade folket. 

2 Krön.17:7-9