När jag läste kyrkoårets texter för den 

här söndagen var det Moseboken jag 

fastnade hos i mina tankar.

Då när Abraham fick möta Herren.

Herren uppenbarade sig för Abraham vid Mamres terebintlund,
där han satt vid ingången till sitt tält när dagen var som hetast.
Han såg upp, och se, tre män stod framför honom. Då han fick
syn på dem skyndade han sig emot dem från tältöppningen och
bugade sig till jorden och sade: "Herre, om jag har funnit nåd
för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten,
så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet. Jag skall
också hämta ett stycke bröd, så att ni kan styrka er innan ni går
vidare, när ni nu har tagit vägen förbi er tjänare." De sade:
"Gör som du har sagt." Abraham skyndade sig in i tältet till
Sara och sade: "Skynda dig att ta tre sea-mått fint mjöl, knåda
det och baka brödkakor!" Själv sprang Abraham bort till boskapen
och tog en späd och fin ungkalv och gav den åt sin tjänare, som
skyndade sig att tillreda den. Sedan tog han gräddmjölk, söt mjölk
och kalven han låtit tillreda och satte fram det åt dem. Och han stod
hos dem under trädet medan de åt.
1 Mos.18:1-8

Jag gjorde tidigare än jag brukar ett klipp på
youtube. Det är inte så många som hittar dit,
men en länk kommer i morgon. Nu får du istället
läsa vad jag försöker säga.

Vi möter Abraham. Han får möta Herren på
dagen när det var som hetast.

Det verkar som om den informationen var
viktig…

Det kanske var en stund då man var mest
tänkt att bara vara stilla? En ganska oväntad
stund till besök?

Jag börjar tänka på att Gud kan möta oss
i det oväntade. Då när vi kanske inte väntar
oss det. Gud är där.

Om du får vara med om ett sånt möte,
kanske är det en sång, kanske ord du hör
eller läser… Önskar dig och mig många
sådana stunder. Kanske kan ett tips vara
att skriva ned händelsen för att låta den
vara viktig?

Tänker också mycket på att Abraham
var vaken på att det ju var besök från
Herren. Jag önskar oss vara vakna och
beredda.

Abraham fylldes av vilja att göra något.
Herren som var på besök uppmuntrade
honom att göra.

Jag tänker på att Gud uppmuntrar dig
och mig till att tjäna Honom. 

Jag kan dock inte stanna vid att låta
dig tro att jag menar att bara när vi
GÖR duger vi. Gud älskar oss för dem
vi ÄR.

Jag lägger också märke till att Abraham
inte står själv i sitt tjänande. Han tar hjälp
av Sara och han tar hjälp av sina tjänare.

Du och jag är inte tänkta att stå i tjänst
själva. Vi behöver varandra.

Tack att jag fick skriva. I morgon kommer
länken till klippet.