Det handlar om Joram. Josafats son. Josafat

hade många söner, men Joram var förstfödd

och därför gavs han kungadömet.

De påpekar just detta med förstfödd. Undrar

tro om det var så att Joram inte var så omtyckt. 

Han var nog inte det. Han dödade sina bröder. 

I sista versen står det till och med om att han inte

var saknad.

Han gick bort utan att någon saknade honom, 

och man begravde honom i Davids stad, men 

inte i kungagravarna.

2 Krön.21:20

Jag brukar när jag läser se om texten inte kan

vändas till något gott. 

Det var ganska så svårt här. Istället började jag

känna sorg. 

Jag tänkte på små barn som har en mamma

och pappa där allt är så fint, men så blir det så 

tokigt.

Josafat var pappan till Joram. Josafat som 

hade en bra inställning tänker jag. Som ville

rådfråga Herren. Och som fick god hjälp.

Då greps Josafat av fruktan och beslöt sig för 

att rådfråga HERREN, och han utlyste en fasta 

över hela Juda. 

2 Krön.20.3

Nu kommer jag till att vända mig till 

”Joramföräldern”. Fina fina du. 

Kan inte tänka att Josafat, eller nu du,

har gjort något som är fel. Du har antagligen

försökt på allra bästa sätt.

Önskar du skulle få se värdet i den DU är. 

Kan det istället få sluta med att vi har 

ett ansvar som människor? Ja visst har vi 

ett ansvar att ta hand om barnen, men senare

när de blir stora starka ”Joram”. Är det inte 

då du som mamma och pappa kan få stanna 

upp och vila. Inte tyngas av skuld efter ”Joram”.

Det blev en mycket konstig bibelbetraktelse. 

Sammanfattningen kanske skulle kunna vara

att vi har ansvar för våra egna liv. Vi ska inte

behöva skämmas eller tyngas av något som 

andra nära gjort.