Jag bestämde mig för att dela upp 

kapitel fem. Det är det sista kapitlet

i Jakobs brev och även fast jag ju läst 

slutet känner jag att jag behöver fundera

lite till innan jag skriver. Då när jag 

skriver om de sista verserna. 

Kan det inte vara så ibland att det som 

nästan skrämmer kan man vänta med?

Vet att jag säkert skrivit om att försöka

våga utmana sig någon gång, men då som

man är trött? Kan man vänta en stund då?

Jag börjar med de sex första verserna. 

Jak 5

Lyssna, ni som är rika, gråt och klaga över de
olyckor som skall komma över er. Er rikedom 

skall förmultna och era kläder förtäras av mal. 

Ert guld och silver skall ärga, och ärgen skall 

vittna mot er och förtära ert kött som eld. Ni har 

samlat skatter i de sista dagarna. Se, den lön ni 

undanhållit arbetarna som skördade era åkrar, 

den ropar, och skördearbetarnas rop har nått 

Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och 

överflöd på jorden. Ni har gött er på slaktdagen. 

Ni har dömt den rättfärdige och dödat honom,

och han gjorde inget motstånd mot er.

Jak.5:1-6

Först tänker jag på att jag är den där rike, 

om man jämför med många andra hör jag 

till rik. 

Vi behöver nog mer och mer känna tack-

samhet för att vi har det bra. 

Så brukar jag gärna lämna de där ”sakerna”.

De som gör oss rika för att man kan se ägodelar. 

Jag tänker hellre på vårt andliga liv. Ditt och mitt. 

En del börjar jag tänka på att ta till vara

rikedomen vi har i vårt andliga liv tillsammans

med Gud. Jag vill ta till vara. 

Och i nästa stund känner jag mig ganska 

fattig i anden. Då blir jag styrkt av att våra 

rop når Herren Sebaots öron. Kanske är

man rik när man förstår sin fattigdom?