När jag läste Romarbrevet 2 kunde jag känna mig

träffad. 

Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är 

som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig 

själv, eftersom du som dömer handlar på samma sätt. 

Rom.2:1

Du kallar dig jude och har din trygghet i lagen och 

din stolthet i Gud. Du känner hans vilja och kan 

avgöra vad som är rätt, eftersom du är undervisad av 

lagen. Du ser dig som en vägledare för blinda, ett ljus 

för dem som vandrar i mörker, en uppfostrare för 

oförnuftiga och en lärare för omogna, eftersom du 

har kunskapen och sanningen formulerad i lagen.

Du som undervisar andra, du lär inte dig själv. 

Du som predikar att man inte ska stjäla, du stjäl. 

Du som säger att man inte ska begå äktenskapsbrott, 

du begår äktenskapsbrott. Du som avskyr avgudarna, 

du plundrar templen . 

Rom.2:17-22

Det var främst en av meningarna jag tänkte på. 

Du som undervisar andra, du lär inte dig själv. 

Hänger meningen kanske lite ihop med tanken 

på att inte döma? 

Ja när jag ”skäller” och säger att vi inte ska

döma varandra, så kanske det störst felet är

att fortsätta döma sig själv? 

Ja du är utan ursäkt när du dömer dig själv,

för du vet om Guds stora oändliga kärlek. 

Önskar oss kunna vila i kärleken. 

Paulus är ganska svår. Tar nya tag i kapitel tre.