Tittade tillbaka på vad jag skrivit om förra veckan.

Då handlade det om att vara permanent planterad 

med Jesus.

Ändå, trots, i alla fall. Ja för att vara alltid 

tillsammans med Jesus borde ju påverka.

Ändå skriver Paulus de där ganska kända

verserna att han gör det han inte vill. Ja han

skriver till och med att han hatar det han gör.

Jag kan inte fatta att jag gör som jag gör. 

Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar,

det gör jag. 

Rom.7:15

Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda 

som jag inte vill, det gör jag.

Rom.7:19

Jag tar upp tanken om att vara planterad med Jesus.

Det borde väl vara ganska naturligt att då se 

runt sig, med sig, att det inte är allt som är så

behagligt? Att inte allt känns rätt utifrån den

tro jag har och utifrån vad jag önskar?