En dag var det som om de ropade till mig. ”Här är vi!

Varför använder ni inte oss? Har ni glömt oss?”

Lite på samma tema är det. Överhoppad och glömd.

Ingen enda ska behöva känna så. Att bli över. Ingenting mer.

Jag blir ledsen och jag tror även Gud känner sorg när vi inte använder.

Inte använder det som vi redan har. Inte låter oss själva och inte låter

andra använda. Låter andra användas.

Ja, för jag tror att Gud har goda tankar för dig. Försök rikta din blick

och din tanke till det goda som Gud har för dig. Börja våga gå. Börja våga använda.

Jag läste i Hesekiel. Där står det inte om överhoppad eller glömd,

utan nästan ännu mer tragiskt. Om ödelagt. Men det finns hopp.

Det vill jag tro.

Så här står det i Hesekiel:

Det ödelagda landet ska åter bli brukat i stället

för att ligga som en ödemark inför alla som går förbi.

Då ska man säga: Det landet som var ödelagt har nu

blivit som Edens lustgård, och städerna som var ödelagda,

skövlade och förstörda är nu bebodda och befästa.

Då ska folken som är kvar runt omkring er inse att jag, Herren,

åter har byggt upp det som var förstört och på nytt planterat det

som var ödelagt. Jag, Herren, har talat det, och jag ska göra det.

Hes. 36:34-36

Vilka underbara ord. Kan du se framtidstro, hopp och löfte?

Det vill jag se, för dig och för mig. Det är inte slut.

Vi är inte överhoppade, glömda eller ödelagda.