Allt liv som blir till måste älskas
och älskas för att det är till
och ändå så svårt låta livet få rum,
få rum för att bli vad det vill.

Så är en del av texten. Värd att älskas.

Du är värd att älskas. Se att du är värd.

Du är bra helt enkelt. 

Låta livet få rum, att bli vad det vill.

Tänker inte att det handlar om nonchanlans eller likgiltighet. Att man bara "flyter med" och inte bryr sig.

Nej, jag tänker på tacksamhet. Att vara glad för det som blev. 

Tror den här melodin kommer med på söndag. Ditt liv är värt. Du betyder. Där finns så mycket värde.

Lägg filten så mjukt över barnet
känn lugnet som smyger sig på
vi fick inget rum hos de andra
det fanns ingen plats för oss två
Allt liv som blir till måste älskas
och älskas för att det är till
och ändå så svårt låta livet få rum,
få rum för att bli vad det vill

Han kom som ett ljus från Guds himmel,
en ängel kom till mig med bud
Och jag tog emot honom öppet
och kallelsen kom ifrån Gud
mitt liv skulle vara en åker,
där liv väcks till liv ur sig själv
så lät jag mysteriet sakta ta form
i barnet jag födde i kväll

Vi fann inget husrum du lille,
det fanns inga platser att se
till sist blev du lagd i en krubba
nu fyller du mörkret med fred
och värmen från husdjuren blandas
med doft av din nyfödda hud,
så starkt och så nära ditt ansikte är
du evige, sårbare Gud

Lägg sjalen så mjukt över barnet
känn lugnet som smyger sig på
de andra de har ju så bråttom
det fanns ingen plats för oss två
och liv som blir till måste älskas
och älskas för att det är till
så enkelt det är låta livet få rum
få rum för att bli vad det vill

Sedan sade han: "Tag pilarna!" När han hade tagit dem,

sade han till Israels kung: "Slå på jorden!" Denne slog tre gånger,

och sedan slutade han. Då blev gudsmannen vred på honom och sade:

"Du skulle ha slagit fem eller sex gånger, ty då skulle du ha slagit arameerna,

så att de hade blivit tillintetgjorda. Nu kommer du att slå arameerna bara tre gånger." 

2 Kung 13:18-19

Idag på morgonen läste jag detta ord i andaktsboken.

Sen hade de en kort utläggning om att ”vi stannar halvvägs”

och liksom inte utnyttjar allt. Allt det goda som Gud har där för oss.

Jag kunde känna lite missmod eller ”rygga bort”-känsla

när jag läste orden. 

Vad dum man är tänker jag. Vågar inte, kan inte...

Ska jag tro mer? Göra mer? Börja ”gå på vatten”?

Är jag bara halv annars?

Så tänkte jag på fiende. På att jag tror man själv är största fienden.

När man dömer sig själv. Tycker man inte räcker.

Det kan jag känna lite sorg över. En hel del. Att vi luras att tro

att vi inte räcker. Att vi bara är halva.

Jag lurar mig själv ofta med det. Tänker att jag inte duger.

Kan liksom inte få ihop de orden med Gud. Att Gud skulle se oss

som bara halva. Att det vi gjort inte duger. För vi kunde ju gjort mer.

Så tänker jag inte Gud. Som dömande. 

Jag tänker Gud som lockande. Gud lockar oss.

Pröva en gång till! Heja på! 

Ja jag tror att Gud ju gärna vill att vi ska pröva igen,

men jag tror inte Han tvingar. Jag tror att Han lockar. 

T: Arne Höglund

/: Du er dig, og du duer.:/ 3x
Ja, du passer perfekt i Guds plan

Tynd som en tændstik,
rund som en bold
eller midt imellem.

/: Du er dig, og du duer.:/ 3x
Ja, du passer perfekt i Guds plan

Glad som en lærke,
vred som en hveps
eller midt imellem.

/: Du er dig, og du duer.:/ 3x
Ja, du passer perfekt i Guds plan

Kvik som et egern,
sløv som en snegl
eller midt imellem.

/:Du er dig, og du duer.:/ 3x
Ja, du passer perfekt i Guds plan

M: Arne Höglund

Tisdagar är träningsdag. Idag.

Jag brukar träna redan innan frukost.

Det är liksom enklare för mig eftersom 

morgonbestyren tar 3-4 timmar. Så då 

kan jag göra när jag kommer hem.

Men oj vad jag kände mig trampad på 

när jag kom hem. Chauffören sa:

"Bra att du åker tidigt då har du ju 

hela dagen på dig sen".

Aj, aj. Inte bra att säga till en

människa som redan är svag och ligger ner.

Tacksam tacksam tacksam att jag har Mysingen.

Som hjälper mig se på annat sätt. 

Önskar mycket att du har människor runt dig.

Människor som hjälper dig förstå ditt värde.

Bakgrunden... Vi, MYSINGEN, tvättade klädseln på soffan. Den såg så naken ut när överdraget var borta.   Men jag visste ju att det skulle leda till något bra.

Kan det vara så i livet ibland? Att man bara känner sig naken på något sätt? Utan ork. Utan att klara så mycket alls. 

Kanske är det ändå bra? Att plocka av sig maskerna och säga till Gud att "jag behöver dig Gud, här är jag inför dig, har inget att komma med, bara jag, underbar i och för sig, men beroende, beroende av Dig Gud".

Då vill jag tro på att Gud finns där för dig och mig.

Det där om bromsa. Hade tänkt och gå på tjejträff i kväll på Nhr. Mysigt! 

Och så ska vi resa bort över helgen. Och så innan det ska jag packa.

Innan det var hos frisören.    Blir snurrig när jag tänker på det som ska göras.

Blir snurrig när jag tänker på hur lite kraft jag verkar ha. Orkar inte mycket.

Så säger läkaren att jag ser frisk och fräsch ut...   Han kanske ville va snäll, men det ger mig inte så mycket förtroende.  

Det var svärföräldrarna, mamma och min älskade Mysing som sa till mig att bromsa.

Så tacksam till dem. Vi behöver varandra. Vi behöver också kanske säga till varandra ibland att bromsa. Att inte bara köra på för fullt. Vi är värda att känna att vi orkar leva.

Bromsa

Om det fungerar så kommer du att komma till en bild, en flicka åker skateboard och så står det bromsa.

Annars är det på Tolmias blogg den finns. Tolmias blogg

Tyckte om bilden. Ofta kanske det kan vara så i livet att det bara rullar på, man får inte tid. Det bara rusar. Vila gör jag sen.

Fast jag lever ett ganska långsamt liv nu kan jag känna igen mig i att det rullar på, att så mycket ska hända eller göras.

Man kanske behöver TA sig tiden? Bli medveten om hur mycket det är man egentligen orkar eller kan. Jag har ganska låg tröskel nu innan det tar stopp för vad jag orkar. Vi behöver, vi får vara rädda om oss.

Lördageftermiddag kom min syster med man och lilla dotter hit till oss. Jättemysigt!

Igår var vi vid lekplatsen i Folkparken (prövar att skriva detta på söndagen, men publicera imorgon måndag, idag...)   .

Ser du hur fint flickan åker linbana?!

Tyckte om det kortet fast det inte blev. Talar lite om livet kanske?

Hur det kan kännas som om man missar?

Fast vi är välkomna att vända blicken på det vi faktiskt har. Det som finns där. Det vill jag gärna vara tacksam för. Och jag hoppas du också. Se det du har och ta vara på det.

Klockan åtta idag gick jag upp. Nu när klockan är nästan ett är tid att sitta ner vid datorn. Så är vardagen för en lite sjuk. Glöm att vara klar på en kvart eller halvtimme. Nu tänkte jag skriva om det vanliga.

I måndags skulle jag fylla på mitt kort till färdtjänsten - hur kan de få för sig att de som åker färdtjänst lätt kan ta sig till buss-stationen? Tur att Mysingen är med mig!!!

Var tvungen att vila på tillbakavägen. Passade bra att få sitta på busshållsplatsen.

Det där vanliga. Som många människor får uppleva. Vara vanlig. Det fick jag göra i måndags!

Men vi ska inte säga att något är mer eller mindre normalt. Det vill jag inte säga. Vi har olika sätt. Var bara glad för det du har. Jag ska tänka på och vara glad för det jag har.

Kom på en sak nu... ja känslan man kan få att "du måste bli bra", "bara då är du bra vanlig". De tankarna kan tynga. Ofta är det jag själv som ger mig dem.

Nej vi behöver vila. Bara veta att vi är älskade för dem vi är. Friska, sjuka, de som väger mer, de som väger mindre, rika, fattiga, dumma, smarta, glömska, unga, gamla, föräldrar, inte föräldrar...

Ja alla, alla är älskade av Gud. Människor som ÄR.