Det var stor glädje i Jerusalem. De kunde se hur

staden hade fått bli uppbyggd på nytt. 

När jag läste kunde jag nästan på höra livet och 

glädjen som var. 

De frambar på den dagen stora offer och gladde sig, 

ty Gud hade gett dem stor glädje. Också kvinnorna och 

barnen gladde sig, och glädjen från Jerusalem hördes 

vida omkring.

Nehemja 12:43

Visst var det mycket fint. Något att längta efter, önska

och beundra. 

Men. 

Jag sitter still här. Känner mig ganska trött bara av att

läsa om glädjen… 

Förlåt för ord som kanske trycker ner glädje? Förlåt.

Det står om att Gud hade gett dem stor glädje. De orden

”suger jag upp”. Jag känner behovet. 

Är ganska mycket trött på yta med skratt och dans. Men 

det där med att det var Gud som gav stor glädje. Det vill 

jag gärna ta emot. Gärna att du skulle få låta dig ta emot. 

Det blir en bön i mitt hjärta.

Det har tagit alldeles för lång tid innan jag skrev 

på nytt. 

Ja visst har jag nog längtat och saknat, men det

har ändå inte blivit.

Så hände en dag, då du (hjärta) skrev uppmuntrande 

ord om mina bibeltexter och tyckte jag skulle fortsätta.

Vad rätt du var! Tack för dina ord.

I kapitel elva skrivs om vilka det var som bodde i

Jerusalem och även de i de andra byarna beskrivs. 

Eftersom det mest är en redogörelse för vilka som 

var där blir det inte på det sättet att jag har en fin 

utläggning utifrån texten.

Däremot fastnade jag för två små ord. Beskrivningar

av dem som bodde.

tappra och kraftfulla män

Neh.11:14

Ni vet nog alldeles säkert att jag tycker om att

fortsätta ta reda på via att läsa om synonymer.

Kan hända är det så att jag fastnade för orden 

för att det nog är något jag längtar efter. Vem 

skulle inte vilja kunna vara tapper och kraftfull?!

Jag önskar dig gärna få vara tapper. Då när du går

igenom svåra tider. Då önskar jag dig mod att 

fortsätta gå. Önskar mig mod. 

Märker ni förresten hur jag helt och hållet verkar 

komma bort från kapitel elva. Det var de beskrivande

orden. Tapper och kraftfull.

Beskrivning som lockade. Beskrivning som väckte 

längtan. 

Synonymer till tapper är förresten modig och djärv.

Det blir, i alla fall för mig, ganska tydligt att jag

får en känsla av att behöva hjälp.

Utan Dig Gud kommer jag aldrig kunna vara modig.

Innan jag sökte synonymer till kraftfull tänkte jag

att det nog inte skulle finnas.

Vi har så lätt, tänker jag, att ha förutfattade meningar

och åsikter.

Jag hade redan bestämt att det inte fanns…

Låt dig aldrig luras av att inte låta dig få tid att 

lära känna.

Det fanns en lång lista med synonymer till kraftfull:

robust, eftertrycklig, stark, intensiv, mäktig

starkt, vital, dynamisk

Jag stannar här. Snart. När jag läser orden för 

kraftfull är det som att jag börjar tänka på Gud.

Min Gud är stor. Min Gud är stark. Min Gud är mäktig.

De andra orden tänker jag också kan passa. 

Jag minns glatt kapitel nio. Då som jag också 

var tvungen att dela kapitlet i två delar. 

Då som det handlade om hur Gud alltid är 

trofast. Han ger bröd och vatten när vi behöver.

Så fint. Gud finns alltid alltid nära. Han har sin

blick till dig och mig. Han glömmer oss inte.

Men så kommer de där nästan förfärliga 

mellanperioderna. Då när det verkar som om

man inte ser någonting. Inte hör någonting.

Så blev det för mig när jag läste kapitel tio.

Visst kan jag nog se lite av engagemang och

vilja att göra rätt, men ja mest kändes det ”mellan”

när jag läste. 

Så som jag kände mig när jag skrev… känsla av

”mellan”. Att längta efter nästa…

Men å andra sidan… Skulle vi inte en del få 

stanna i ”tiden av mellan”. Jag behöver nog 

mer få tillåta mig att vara i det jag är nu. Inte

ha så mycket av tankar på ”sedan”. 

Jag märker att jag inte skriver något om själva 

kapitlet, mer om känslan jag fick.

Jag är en av dem som behöver tillåta sig

att vara här och nu. Inte oroa mig så mycket

för det som kommer sen. 

Önskar dig få känna lugn, även då det är

det där förfärliga mellanperioderna. Önskar 

oss vara nu. 

Hej igen. Jag delade upp texten. Det är 

fortfarande Nehemja 9. Nu tar jag sats 

mot slutet. 

Tänk att Gud är en god Ande. Det är 

som att Gud ger av sig själv till dig 

och mig när vi behöver.  Han nekar 

inte oss. Alltid tillgänglig.

Din gode Ande gav du för att undervisa dem. 

Ditt manna nekade du inte deras mun, och 

vatten gav du dem när de törstade.

Neh.9:20

Sen kommer vi till det som känns farligt. 

Då när man blir mätt och nöjd. Ja, vi kan 

nog få vila i att vara nöjda, men.

Men.

Låt det aldrig aldrig bli så att vi ger upp

och tycker ”jaha…”. För mig kan det låta

som ett sätt att stanna upp? Stanna upp där

det inte alls är meningen. 

Då förstår du förhoppningsvis att jag mycket

mycket talar till mig själv också.  

Som ”den osynlige predikanten (som ibland

får visa sig)” kommer jag att tänka på ett bibelord.

Det positiva är ju att handen i alla fall sticks i skålen.

Men det negativa är att den inte ids föras tillbaka.

Ta bort i oss Gud och förlåt mig när jag hamnar

i en sådan nöjd situation. 

Den late sticker handen i skålen, men ids inte 

föra den tillbaka till munnen.

Ords. 9:24

Genom tider av sjukdom har jag pyttelite ju

även förstått och upplevt det där trötta, men 

när vi orkar önskar jag oss våga rikta vår blick

mot det, mot Den, som har liv för oss, som har 

vatten, som har bröd, som har Ande.

De åt, blev mätta och välmående och njöt av 

din stora godhet. Men de blev olydiga och 

upproriska mot dig, de kastade din lag bakom 

sin rygg. De dödade dina profeter som varnade 

dem och ville få dem att vända om till dig.

Neh.9:25-26

Många gånger… Hur många gånger kanske

du tänker? Kan Guds nåd ta slut? Nåden Han 

ger till oss om och om igen. Kan inte ta slut.

Men åter ropade de till dig, och från himlen

hörde du det, du räddade dem efter din 

barmhärtighet många gånger. 

Neh.9:28

Du får även läsa en vers om barmhärtighet

och om att Gud inte överger. Ha gärna med

versen idag. 

Men du som är rik på barmhärtighet

gjorde inte slut på dem och övergav dem inte. 

Ty du är en nådig och barmhärtig Gud. 

Neh.9:31

Folket hade misslyckats, men de hade också

mött en barmhärtig Gud. Därför visste de att 

de kunde fortsätta. Jag vet att jag kan fortsätta.

Här skrivs om att de satte upp skriftligt.  

Förbundets förnyelse och innehåll

På grund av allt detta slöt vi ett fast förbund och 

satte upp det skriftligt. På skrivelsen, som försågs 

med sigill, stod våra furstars, våra leviters och 

våra prästers namn. 

Neh.9:38

Kanske kan det vara en hjälp för oss ibland

att skriva ner det vi bestämmer oss för? Det 

kan vara ett sätt att göra det tydligt och konkret.

Jag vet att vi är olika som människor, men 

för någon kanske det kommer bli en tydlig 

påminnelse att skriva ner beslut? 

Tack om det faktiskt var så att du följde 

med mig på hela resan. Glad att jag fick 

skriva om kapitel nio.

Önskar oss längtan att läsa i Guds ord.

Det tog ett tag för mig innan jag kunde 

läsa och skriva om kapitel nio.

På morgonen, när jag visste att jag skulle,

kunde jag känna förväntan.

Och vilket kapitel! Nehemja berättar om

Israels folks historia och om Guds tålamod.

Jag märker när jag kopierar verser att det

nog kan bli en bit. Får se. 

Jag hade nog förstått fel. Det verkar inte 

vara Nehemja som själv berättar, men han

skriver. 

Tänk vad viktiga de människorna var som 

liksom gick före och uppmuntrade till lovprisning. 

Vackert!

Leviterna Jesua och Kadmiel, Bani, Hasabneja, Serebja, 

Hodia, Sebanja och Petaja sade: "Stig upp och prisa Herren, 

er Gud, från evighet till evighet!

Neh.9:5

Jag är tacksam att jag får känna tryggheten 

i att veta att jag känner denne Herre som ser och 

hör rop.

Han ser mig och Han ser dig. Vår Gud ser dig. 

Du såg våra fäders nöd i Egypten och hörde 

deras rop vid Röda havet. 

Neh.9:9

Vad det händer när jag försöker skriva… Jag 

kommer att tänka på något jag sa i radion i söndags. 

Ja, vår Gud ser och hör oss, men till dig och till mig

vill jag fräna påminna om att det inte stannar där. 

Han inte bara lyssnar utan Han handlar också. 

Gud kommer handla. Han är inte oberörd för 

din och min plåga. För vår sorg.

Ibland kan man tycka det tar lång tid och man 

förstår inte varför Gud väntar, men låt oss gärna 

tro på att vi har en Herre som lyssnar till oss, 

och därför kan vi få fortsätta be. Ja fortsätt be.

Herren sade: "Jag har sett hur mitt folk förtrycks 

i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina 

plågare. Jag känner till deras lidande. Därför har 

jag stigit ner för att rädda dem undan egyptierna 

och föra dem från det landet upp till ett gott och 

rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung.

2 Mos.3:7-8

Tillbaka till Nehemja 9. Jag skrev att jag trodde

det skulle bli en bit. Vi är på resa i kapitel 9.

En enda vers och i den tror jag att det finns minst

fyra delar att hämta. 

Bröd när vi hungrar… Jag är en av dem som hungrar. 

En av dem som längtar efter bröd. När jag tänker på

bröd tänker jag på Guds ord. Jag tänker på nyttigt.

Det finns mycket som på något sätt vill lura oss bort 

från det nyttiga, från det som ger liv på riktigt. 

Jag läser om vatten ur klippan när vi törstar. 

Jag tänker (förutom Jesus som klippan som är

stadig och fast) på att där i svårigheter och hårt

där man minst anar det, där kommer vatten, där 

är liv. Jag önskar oss liv. 

”Du bjöd dem att gå…”. Ja ibland kan nog 

vårt liv handla en del om att också börja våga 

gå? Vi går för att Någon har bjudit oss att gå. 

Vi behöver inte vara rädda eller oroa oss. 

Han som ger bröd från himlen och vatten

ur klippan har bjudit oss att gå.  

En gång till kommer jag att tänka på ett

bibelord jag nyss delade till en vän. Vi 

kanske kommer gå på okända stigar, men 

vi kan vara trygga i att vi aldrig blir övergivna. 

De blinda skall jag leda på en väg som de inte känner, 

på okända stigar skall jag föra dem fram. Jag skall göra 

mörkret framför dem till ljus och det som är ojämnt till 

jämn mark. Detta är vad jag skall göra, och jag skall 

inte överge dem.

Jes.42:16

”Hade lovat ge dem”. Ja det var den fjärde lilla tanken

från versen. Tänk att få säga att det blir som Gud har sagt.

Önskar mig, önskar oss våga och orka ta emot löften.

Guds löften håller. De gäller. 

Bröd från himlen gav du dem när de hungrade, 

vatten ur klippan lät du komma när de törstade. 

Du bjöd dem gå och ta i besittning det land som 

du med upplyft hand hade lovat ge dem. 

Neh.9:15

Kan hända är du inte trött än, men jag är trött.

Jag känner att det blev alldeles för långt. Om 

jag stannar här blir det i alla fall något bättre.

På den här bra sidan, bloggplatsen, kan jag ju 

dela upp. Så resten av kapitel nio kommer i 

morgon.

När sjunde månaden kom och Israels barn bodde i sina städer, 

samlades folket, alla som en man, på den öppna platsen framför 

Vattenporten. De bad Esra, den skriftlärde, att hämta Mose lagbok, 

den som Herren hade gett åt Israel. Då kom prästen Esra med lagen 

till församlingen, till män och kvinnor, till alla som kunde förstå vad 

de hörde. Detta skedde på första dagen i sjunde månaden. Han läste 

ur den på den öppna platsen framför Vattenporten, från tidig morgon 

till middagen, i närvaro av män och kvinnor och alla som kunde förstå. 

Och alla lyssnade till lagboken.

Neh.8:1-3

Det var en tid av fest. Det står även om att de stod upp 

när de öppnade och läste boken. Man läste lång tid. Det 

står även om uppsträckta händer.

Ja det var Herrens ord. Man kände vördnad. Man kände 

att det betydde. 

När jag skriver den här texten är det söndag och temat

”Livets bröd” enligt kyrkoåret.

Du och jag klarar oss inte utan Livets bröd. Jag tänker

på Jesus, men jag tänker även på Guds ord.

Vi klarar oss inte utan. Vi behöver. 

Ibland när vi hälsar på hos någon gör jag ett enkelt 

kort, men med ett ORD på. Ett bibelord till att lyfta,

uppmuntra, göra gott. 

Det är inte för att jag har gjort, men tror på att det

kan få vara kraft i ORDET.

Kanske ska börja med det på bloggen…

Ytterligare en vers i kapitlet, men också en vers

att kanske plocka med sig?

Jag tänkte på detta att sända gåvor av det man 

ju har till dem som inte har.

När du och jag ger av våra gåvor, är det inte att

vi ska ge av det vi inte har, men det vi har får vi 

ge.

Folket hade tydligen känt sig bedrövade. Jag kan.

Då pratade Nehemja om att glädje i Herren är

vår starkhet. 

Det är verkligen inte alltid så lätt, men vi kan

försöka. Kan försöka att rikta blicken och tanken

till Herren som är vår glädje.

Önskar oss.  

Och han sade till dem: "Gå i väg och ät er bästa mat 

och drick ert sötaste vin och sänd gåvor av detta till 

dem som inte har något färdigt, ty denna dag är helig 

för vår Gud. Var inte bedrövade, ty glädje i Herren 

är er starkhet." 

Neh.8:10

Och Tobia sände brev för att skrämma mig.

Nehemja 6:19

Så var slutet i förra kapitlet. Det som jag

kallade för ”cliff-hanger”.

När jag sen läste i kapitel sju kunde jag 

inte alls finna det där om att de blev skrämda.

Istället kommer en lång uppteckning över dem

som hade klarat sig.

Kan hända kommer det där hotet längre fram,

men kan det inte vara skönt att bara få gå 

vidare och se det man ju har?

Någon kanske tycker det är alltför naivt 

(eller vad man ska kalla det) att sopa under

mattan?

Nej, vi ska inte sopa under mattan, men 

ganska ofta kan det nog vara gott för oss

att faktiskt få glädja oss över det som är

redan nu?

Det var en av de sakerna jag tänkte på 

när jag läste sjunde kapitlet.

Att glädjas åt det som är nu. 

Staden var vidsträckt och stor, men där fanns 

inte mycket folk och husen var inte uppbyggda. 

Min Gud ingav mig i hjärtat att samla de förnäma 

männen, föreståndarna och folket för att uppteckna

dem i släktregister. Då fann jag släktförteckningen 

över dem som först hade dragit upp,.

Neh.7:4-5

Verserna som jag tog med… Undrar vad du börjar

tänka på? 

En stor och vidsträckt stad, men inte så mycket folk. 

Jag börjar tänka på kristen tro. Jag börjar tänka på

Gud som väntar och önskar. Ja, Han vill gärna att 

alla människor ska bli frälsta. Ska finna sitt hem

i staden. 

Jag tänker lite på att det inte var uppbyggt.

Det är som att jag börjar önska att få vara 

med och bygga upp. 

Sen har jag ganska mycket svårt för uttrycket

”förnäma männen”.

Så är inte min Gudsbild, att Han skulle göra

skillnad på människor. Nej nej. 

Det var några tankar om Nehemja 7. 

Sanballat och Tobia, araben Gesem och våra andra fiender 

fick höra att jag hade byggt upp muren och att det inte längre 

fanns någon spricka i den

Nehemja 6:1

Allt verkade vara så bra. 

Men det finns människor som liksom inte kan glädjas

med att det går bra för någon.

Så verkade det vara då, och så kan det vara nu. Och de 

gör det listigt. De smyger in.

Då sände Sanballat och Gesem bud till mig och lät säga: 

"Kom, låt oss träffas i Kefirim i Onos dal." De tänkte 

göra mig något ont.

Nehemja 6:2

Önskar dig och mig mod att stå emot det som inte

är bra för oss. Det som kanske lockar och låter

så fint. 

Men jag skickade bud till dem och lät säga: 

"Jag håller på med ett stort arbete och kan inte komma. 

Varför skulle arbetet få stanna av? Det blir ju fallet om 

jag lämnar det och kommer ner till er.”

Nehemja 6:3

De kom flera gånger och försökte på något sätt lura

Nehemja.

Jag låter dig nu läsa verserna som talar om att de såg

att det blev klart. De såg vittne. Ja, tänk att få vara 

ett vittne av Guds verk. Ett bevis. 

Muren blev färdig på tjugofemte dagen i månaden Elul, 

efter femtiotvå dagar. När alla våra fiender hörde detta 

och alla folken runt omkring oss såg det, kände de sig 

helt vanmäktiga. De förstod att detta arbete var vår 

Guds verk. 

Nehemja 6:15-16

Sista versen ger mig nästan en liten ”cliff-hanger”-känsla.

Skulle det inte bara få vara bra. Varför skräms de?

Och Tobia sände brev för att skrämma mig.

Nehemja 6:19