I kapitel åtta får man följa med i vad som hände.

Namn räknas upp. Antal nämner man och olika 

dyrbarheter. 

Jag kunde känna någon slags glädje när jag läste 

att även de som kom senare räknades upp. 

av Adonikams söner några som kom senare, 

vilka hette Elifelet, Jegiel och Semaja, och 

med dem 60 män.

Esra.8:13

Jag har ingen aning om varför de kom senare.

Men de var viktiga att nämna att de var med. 

Det tyckte jag om.

Visst kan man, jag, nog ganska ofta känna

mig som den där senare. 

Ibland får vi för oss att tänka att de inte räknas,

men det gör de. Det gör du. Det gör jag.

En annan tanke jag fick när jag läste kapitlet

var tacksamheten som fanns för människor som

kom i Esras närhet.

Eftersom vår Guds goda hand var över oss, 

sände de till oss en förståndig man, en ättling 

till Maheli,

Esra.8:18

Tänk när vi börjar se alla de goda människor

som finns runt oss. Tänk när vi börjar tänka

på att tacka. De som är gåvor till oss. Du som

är en gåva till andra. 

Två av verserna får mig till en ytterligare tanke.

Det handlade om att be om hjälp. Nu tycker 

ju jag att Gud är den stora hjälpen att försöka

lita på, men tänk när vi mer börjar förstå och 

se att vi kan hjälpa varandra. Vara ett stöd för

varandra. 

Men sluta aldrig att be Gud om hjälp. Det 

tänker jag. Bort med stolthet åt alla håll.  

Ty jag skämdes för att be kungen om soldater 

och ryttare till vårt beskydd mot fiender på vägen. 

Vi hade ju sagt till kungen: "Vår Guds hand är 

över alla dem som söker honom, så att det går 

dem väl, men hans makt och hans vrede är 

emot alla som överger honom." Därför fastade 

vi och sökte hjälp av vår Gud, och han bönhörde 

oss.

Esra 8:22-23

Det var här jag avslutade, men var jag klar?

Troligen inte, men ibland kan man nog få

låta sig släppa tanken? 

Det har handlat om att även den som känner

sig halka efter och komma senare är betydelsefull,

värd att nämna.

Det handlade om att se värdet i varandra. Vi är

gåvor. 

Var inte heller rädd att be om hjälp. Om hjälp 

från Gud och om hjälp från andra människor.

Esra var präst. Jag förstår det som 

att han inte var med på bygget av 

templet, men fick komma till Jerusalem

senare. 

En liten parentes är att jag börjar tänka 

på att förstå att även när man stiger 

undan händer arbete. 

Kanske är det ibland tid att stiga undan 

och mer låta sig lita på Gud? Tacka för 

vad Han är mäktig att göra. 

Jag kan förstå att det kanske låter för

mycket lathet? Bara stiga undan… 

Men stiga undan i vetskapen om att

Gud verkar? Stiga undan och tacka. 

Till slut fick Esra i alla fall komma 

och se det fina! Han åkte till Jerusalem

där templet var. 

Du förstår nog att jag mycket tycker

om vers tio. Tänk att få vända sitt hjärta

till att studera Herrens lag, Guds ord. 

Mer det!

Den första dagen i första månaden blev 

det nämligen bestämt att man skulle lämna 

Babel, och på första dagen i femte månaden 

kom han till Jerusalem, eftersom Guds goda 

hand var över honom Ty Esra hade vänt sitt 

hjärta till att studera HERRENS lag och leva 

efter den och att lära ut lag och rätt i Israel.

Esra 7:9-10

Då när du eller jag är i en tid när vi får

se och uppleva hur Gud, gärna Jesus, 

blir tydlig är också en tid till lovsång.

Då när det först kanske är en tid av 

”stiga undan”. 

Då händer något underbart tänker

jag. Esra fattade mod. 

Önskar oss tider att våga stiga undan.

Tider när vi får tid att lära känna Gud.

Tider att läsa. Tider att be. Tider att 

bara vara. Tider när vi får fyllas av nytt 

gott mod. 

Esra lovar Gud

"Välsignad vare Herren , våra fäders Gud, 

som ingav kungen i hjärtat att han skulle 

smycka Herrens hus i Jerusalem, och som 

lät mig finna nåd inför kungen och hans 

rådgivare och inför alla kungens mäktiga 

furstar. Eftersom Herrens , min Guds, 

hand var över mig fattade jag mod och 

samlade en del av huvudmännen i Israel 

för att de skulle resa med mig." 

Esra 7:27-28

Den sista versen får vara med. Den är

modig. Esra samlade andra att vara med

honom. Han inspirerade andra. Heja dig 

som försöker våga. Jag själv kanske läser

detta om ett år. 

I mitt lite bokade liv :) Mer att jag

ofta är trött, så blev inte texten till

idag klar. 

Nu efteråt försöker jag tänka på 

vad det var jag skrev, och även 

försöka utveckla. 

Det blev fest. Templet blev färdigt. 

Tänk vad fint med tanke på att slut-

föra. Jag tycker om tanken att få göra

färdigt. Vi är värda känna oss nöjda

och klara. 

Men lite tillbaka. Det judiska folket

hade först varit mycket ivriga och 

börjat bygga. 

Handlingen visade sig vara lite o-omtyckt,

så därför öppnade man upp för att de som

undrade skulle få ta reda på hur allt börjat. 

Då gav kung Darejaves befallning att man 

skulle göra efterforskningar i arkiven i 

skattkammaren i Babel. 

Esra 6:1

Börjar tänka på att vara öppen. Att vara 

ärlig. 

Det känns ganska mycket som om det 

skulle kunna vara en tid för dig och Gud,

för mig och Gud. Att en del fundera på

varför det är som man gör en del saker. 

Det judiska folket hade goda tankar om 

templet som skulle byggas. De hade även

kung Koresh bakom sig. 

I sitt första regeringsår gav kung Koresh 

denna befallning om Guds hus i Jerusalem: 

Huset skall byggas upp och vara en plats där 

man bär fram offer. Grunden skall läggas fast. 

Esra 6:3

Ja tänk att få ha en kung bakom sig. Jag

tänker mycket på Jesus. 

Att få ha Jesus bakom sig. Att få bygga

en fast grund och vara tillgänglig till att

Gud blir ärad. 

Känns som om jag gärna stämmer in i

en sådan längtan. Jag önskar bygga mitt 

liv på en fast grund. Jag önskar att Du 

skulle bli ärad Gud.

Det finns så klart mer att läsa och tänka

på. Tänk att de som kanske sågs som 

fiender vände Gud hjärtat på så att de

ville hjälpa till. Tänker på ständigt

beroende av Gud. Han hjälper. 

Nu lämnar jag kapitel sex. Ska försöka 

klara att hålla mig i tid. :) Om de ska 

vara…

Så upphörde nu arbetet på Guds hus i Jerusalem. 

Esra.4:24

I förra kapitlet läste vi, jag, om hur arbetet upphörde.

Man lyssnade lite för mycket på ord som hindrade och

som gjorde bekymrad. 

Därför gillar jag så klart överskriften på kapitel fem.

Arbetet på templet börjar på nytt

Ja de började entusiastiskt. Det blev känt i riket

att det byggdes på ett tempel. Nu när jag klistrar 

in några av verserna ser de ut att hamna i lite fel

ordning. Det var bara ett sätt för mig att tänka på 

vad och hur det hände. 

De som byggde på templet var glada att få göra

uppgiften. Och det blev känt. 

Må det komma till konungens kännedom att vi kom 

till provinsen Judeen, till den store Gudens hus. 

Detta håller man nu på att bygga upp med stora stenar, 

och i väggarna lägger man in trävirke. Arbetet bedrivs 

med omsorg och går snabbt framåt under deras ledning.

Esra 5:8

Vid den här tiden började en slags brevskrivning. Ja,

de skickade brev emellan sig för att förstå och se vad

de ”olika lägren” gjorde. 

Undrar tro om vi ibland är för ivriga och snabba?

Tänker på det jag sa om att visa respekt för varandra. 

I breven visar de aktning för varandra, och det är bra,

men kanske skulle de ha börjat med frågan? Ha börjat

med brev?

Men jag gillar att vara ivrig också. Ganska säker på

att Gud gillar när vi ivrigt söker tjäna Honom. 

Kanske är det nog så att vi mer behöver anpassa oss

och handla efter hur situationen och människorna är?

Och nog kan man samtidigt vara ivrig? På ett mjukt

sätt. 

Då när vi är ivriga och nästan som på utsätter oss

för en slags fara, är vår Gud fortfarande där. 

Alldeles nära. Han vakar över oss. Tar hand om oss.  

Guds öga vakade över judarnas äldste, så att man 

inte kunde lägga något hinder i vägen för dem, 

innan saken hade kommit inför Darejaves och 

de hade fått brev tillbaka från honom om detta. 

Esra 5:5

Är sista versen i kapitlet ett tecken på mognad?

Då när judarna skriver till kungen om bygget 

och om bygget kan godkännas.

När jag läste kapitel fem idag kom jag mycket

att tänka på respekt. Att det är viktigt att vi 

möter varandra med respekt. 

Lite tänkte jag på att vara ivrig. Låt oss aldrig 

förlora känslan av att vilja vara ivrig. 

Om konungen finner för gott, må man göra 

efterforskningar i konungens skattkammare 

i Babel för att ta reda på om kung Koresh 

har givit befallning att bygga detta Guds hus 

i Jerusalem. Därefter må konungen meddela 

oss sin vilja om det.

Esra 5:17

Har du nästan på som känt att allt verkar

gå dåligt. Det vänds inte till något bra.

Israels folk kom glada till Jerusalem och

började bygga på templet.

Förra veckan undrade jag hur det kom sig

att några var mycket glada och andra sorgsna.

Kommer inte bli klokare av fortsättningen.

Nu börjar några visa motstånd och vill skrämmas.

Men folket i landet gjorde judarna modfällda så 

att de avskräcktes från att bygga vidare.  De lejde 

män som motarbetade dem och gjorde deras planer 

om intet.

Esra.4:4-5

De där människorna borde de inte lyssna på.

Kanske är det människor i din närhet som 

nästan på skrämmer dig. Som gör dig 

modfälld.

Försök att inte lyssna på dem. Försök.

Var höll de glada hus? De kunde ju gett 

uppmuntran? 

Kommer ihåg att jag förra veckan varnade

för glädjen att låta allt vara tillåtet… Idag 

tänker jag istället på att glädje och mod kan

vara en så viktig del i det fortsatta tjänandet.

Vi behöver varandra. 

Tillbaka till bygget. Det slutar till och med 

att de slutade bygga.

Så upphörde nu arbetet på Guds hus i Jerusalem. 

Esra.4:24

Försök så gott det går fortsätta i ditt ”byggande”.

Kommer att tänka på min egen lilla film om att

fullfölja.

Koresh hade gett tillåtelse till Israels folk

att vända hem och återuppbygga Herrens hus.

Jag läste igenom kapitel tre flera gånger. Fick 

inte ihop det där med att några var mycket glada

medan några var ledsna. 

De sjöng lov och pris till HERREN: 

"Han är god, hans nåd mot Israel 

varar i evighet." Hela folket jublade 

högt och prisade HERREN för att 

grunden till HERRENS hus var lagd.  

Men många av prästerna och leviterna 

och huvudmännen för familjerna, de 

gamla som hade sett det förra huset, 

grät högt när de såg grunden läggas 

till detta hus. Många andra jublade 

och var så glada att de ropade med 

hög röst. Man kunde inte skilja mellan 

det högljudda, glada jubelropet och folkets 

högljudda gråt, ty folket ropade så högt 

att ljudet hördes vida omkring.

Esra 3:11-13

Kommer man senare få reda på varför

de var ledsna? 

Märker du att jag först undrar om de

ledsna? Jag märker. Jag måste snart 

läsa fortsättningen.

Jag funderar först… 

Jag börjar tänka på gamla fina kristna.

De som kanske skulle bli mycket ledsna

och sorgsna över hur det kristna livet 

ser ut idag. 

Att det är nästan som att man på något

sätt godkänner och tycker att allt ska vara

tillåtet? Att din egen tro gäller. Du bestämmer.

Då kan jag förstå gråten tror jag. När Jesus 

som centrum försvinner. 

Ser fram emot att läsa fortsättningen!

När de kom till HERRENS hus i Jerusalem, 

gav somliga av huvudmännen för familjerna 

frivilliga gåvor till Guds hus, för att det åter 

skulle byggas upp på sin plats. De gav efter 

vad var och en förmådde.

Esra 2:68-69

Det var Koresh som öppnade vägen. Gav

möjlighet.

Arbetet började. I kapitel två nämns många

namn. De som var med.

Jag tycker om ord om frivilligt och efter förmåga.

Kanske ska vi ännu mer ta till oss orden

om frivilligt och förmåga?

Jesus kommer aldrig aldrig tvinga oss

till något vi inte vill. Vi behöver inte

vara rädda. Jag behöver inte vara rädd.

Gud lägger ner en längtan hos oss. Ja

längtan. 

Jag sökte på bibelord utifrån ordet 

längtan. Tänk att Herren känner din

och min längtan. Han hör våra suckar.

Du, HERRE, hör de förtrycktas längtan, 

Du ger deras hjärtan mod, Du vänder Ditt 

öra till dem 

Ps.10:17

HERRE, Du känner all min längtan, 

mina suckar är ej dolda för Dig.

Ps.38:10

Däremot… Herren tvingar inte,

men kan Han ibland locka att pröva

förmåga? 

Ordet ger tacksamhet att få vara den 

jag är och det jag kan, men även 

önskan och längtan att få pröva. 

Du vet nog att jag försöker lite. Önskar

dig god lycka i att pröva. a

Fastnade för rubriken i Esras första kapitel.

Esra var förresten präst. 

Koresh befaller judarna att återvända

Vad bra tänker jag att ha människor

bakom sig. Koresh var kung. Hur kunde

det komma sig att Koresh gjorde det 

han gjorde?

… påverkade HERREN den persiske 

kungen Koresh sinne.

Esra.1:1

Visst kan det nog låta lite läskigt det

där med påverkan? 

Eller så kan det vara en slags upp-

muntran kanske. Uppmuntran att

be för ledare att med ett vist hjärta

få leda landet. 

Perserkungen Koresh tillät judarna (538 f. Kr.) 

i Babylonien att återvända till Jerusalem för att 

bygga upp templet.

Det ska bli intressant sen att få läsa om

hur det judiska folket tog vara på chansen

att få bygga upp templet.

Kanske ska du och jag fundera på hur

vi tar vara på den chans som kanske ges

oss?

Önskar oss vara vakna att se det som 

ligger färdigt och planerat. 

Jag är övertygad om att han som har 

börjat ett gott verk i er också skall 

fullborda det intill Kristi Jesu dag.

Fil.1:6