Inlägg publicerade under kategorin Bibelläsning
Jag skriver ned tankar jag har fått från kapitlet.
Det kan hända att jag har förstått fel, men så här
blev min tanke.
Det står om uppror mot Atalja. Det var hon som
fick för sig att förgöra dem som hörde till makten.
Om jag förstår rätt var hon också nära att döda
sitt barnbarn (Joas, Ahasjas son). Ja det var väl
han som skulle bli kung sen?
Tycker mycket om orden att ”ta mod till sig”.
Det finns så mycket runt oss som känns så
fel. Då som människor blir illa behandlade.
Sådana stunder önskar jag oss ”ta mod till sig”.
Jag kommer ofta tillbaka till tanken att ”ta ansvar”.
Du behöver ta ansvar för ditt liv och jag för mitt
och vi behöver ta ansvar för varandra.
Ibland kan det handla om att säga nej till
aktiviteter (ha ofta gällt mig). Säga nej för
att man är så trött. Det är att ta ansvar.
Ja jag önskar oss att kunna ta mod till oss.
Mod till att ta ansvar. Mod till att göra och
mod till att säga nej.
Jag tänker också på att de var flera som
gick tillsammans. Jojada var inte själv.
Önskar dig att du inte ska behöva känna
dig ensam eller själv.
Oj oj… en annan gång skriver jag nog om
ensam/själv om jag kanske inte redan gjort
det.
Tillbaka till texten:
Prästen Jojada gör uppror mot Atalja
I det sjunde året tog Jojada mod till sig och
ingick förbund med befälen Asarja, Jerohams son,
Ismael, Johanans son, Asarja, Obeds son, Maaseja,
Adajas son, och Elisafat, Sikris son.
2 Krön.23:1
Jojada såg att något var fel. Han tog mod till
sig och handlade. Han var inte ensam i sin
kamp.
Bibeln är så rik. Det finns så mycket att hämta
där. Om du vill får du följa med i en tanke till.
Det var som jag förstår det Joas som tänktes
till kung.
Och Jojada sade till dem: "Kungens son skall
nu vara kung, så som HERREN har bestämt om
Davids söner.
2 Krön.23:3
Jag tänker på den goda uppgift Jojada hade
i det han ordnade väg för Joas.
Någon kanske tänker på att Joas tvingades
in i en roll.
Jag börjar istället tänka mig att det var en
hjälp för Joas att få stöd från Jojada.
Snart är jag en gammal tant som får vara
stöd för unga ”Joas”…
Nja… Det är ett tag kvar kanske, men det
här med olika generationer. Vilken rikedom
det är att få känna människor i olika åldrar.
Ja vi behöver mer och mer ta vara på våra
olika generationer. Tror det gläder Gud när
vi lever på det sättet.
Tänker att det gläder när vi är ett stöd
för varandra. När vi uppmuntrar varandra.
Till slut läser vi om beslut. Önskar dig
ta tid att sluta goda förbund.
Jojada slöt ett förbund mellan sig och
allt folket och kungen, att de skulle vara
ett HERRENS folk.
2 Krön.23:16
För en vecka skrev jag om att vi inte
skulle behöva ta på oss skuld för det
som våra nära/barn gör. Det var i
samband med att jag läst om Joram.
I kapitel 22 börjar jag istället känna
sorg för barn som blir illa behandlade.
Här förstår jag det som att det handlar
om Joas, Jorams barnbarn.
Han blir räddad undan mycket våldsamhet.
När det står om Atalja förstår jag det som
att hon är Joas farmor.
Sedan var han hos dem i Guds hus, där han
hölls gömd i sex år medan Atalja regerade
i landet.
2 Krön.22:12
Det här är text från en tid som vi inte
förstår, men ändå… Även idag finns
det så många barn som blir illa
behandlade.
Här på nätet finns det en kvinna
som skriver så fina dikter och som
jag har lånat av. Ska försöka komma
på länken till hennes sida.
Kan inte du, barn som kanske har
blivit en vuxen, kan inte du försöka
ta emot orden. Försöka förstå att du
är älskad. Älskad genom allt. Älskad
trots allt och ändå. Alltid.
Om du kunde se vad jag ser
så skulle du se en vacker diamant,
en juvel som ingen annan är lik.
Hela jag blir varm när den ler.
Om du kunde se vad jag ser
så skulle du se en dyrbar klenod.
Varje spricka och stötta kanter
spelar ingen roll då jag på den ser.
Om du kunde se vad jag ser
skulle du förstå att mitt hjärta bubblar över.
Mitt hjärta är fyllt av kärlek till den
för den kärlek tillbaka till mig ger.
Om du kunde se vad jag ser
skulle den aldrig tvivla på min kärlek.
Den jag ser är obeskrivligt vacker
och det är du mitt barn som jag ser.
Din Gud
Mikael Wiehe får vara med på min blogg.
Det handlar om Joram. Josafats son. Josafat
hade många söner, men Joram var förstfödd
och därför gavs han kungadömet.
De påpekar just detta med förstfödd. Undrar
tro om det var så att Joram inte var så omtyckt.
Han var nog inte det. Han dödade sina bröder.
I sista versen står det till och med om att han inte
var saknad.
Han gick bort utan att någon saknade honom,
och man begravde honom i Davids stad, men
inte i kungagravarna.
2 Krön.21:20
Jag brukar när jag läser se om texten inte kan
vändas till något gott.
Det var ganska så svårt här. Istället började jag
känna sorg.
Jag tänkte på små barn som har en mamma
och pappa där allt är så fint, men så blir det så
tokigt.
Josafat var pappan till Joram. Josafat som
hade en bra inställning tänker jag. Som ville
rådfråga Herren. Och som fick god hjälp.
Då greps Josafat av fruktan och beslöt sig för
att rådfråga HERREN, och han utlyste en fasta
över hela Juda.
2 Krön.20.3
Nu kommer jag till att vända mig till
”Joramföräldern”. Fina fina du.
Kan inte tänka att Josafat, eller nu du,
har gjort något som är fel. Du har antagligen
försökt på allra bästa sätt.
Önskar du skulle få se värdet i den DU är.
Kan det istället få sluta med att vi har
ett ansvar som människor? Ja visst har vi
ett ansvar att ta hand om barnen, men senare
när de blir stora starka ”Joram”. Är det inte
då du som mamma och pappa kan få stanna
upp och vila. Inte tyngas av skuld efter ”Joram”.
Det blev en mycket konstig bibelbetraktelse.
Sammanfattningen kanske skulle kunna vara
att vi har ansvar för våra egna liv. Vi ska inte
behöva skämmas eller tyngas av något som
andra nära gjort.
Det handlar om Josafat. Son till Asa.
Det var under Asas tid landet hade ro.
Det var också under hans tid som det på
ett sätt förstods som dåraktigt att inte söka
Gud.
Nu börjar kapitlet dramatiskt. Vi kan hamna
i dramatiska tider i livet. Då som det känns
som att vi ställs inför så jobbiga strider. Jag
önskar oss så klart att slippa sådana tider.
Kanske kan vi hitta någon hjälp i kapitlet?
Sedan kom Moabs barn och Ammons barn och
tillsammans med dem andra ammoniter för att
strida mot Josafat.
2 Krön20:1
Man berättade förresten för Josafat att det var
en ”stor skara”.
Ser du att det finns två aktiva delar här?
Ja dels de som berättar och nästan på skrämmer
upp. En del kan det kanske vara ok att berätta
sanningen? Men jag tänkte nog först mest på
att vi kan få försöka vara ett stöd för varandra.
Jag lämnar det…
Den andra aktiva delen här är Josafat.
Då greps Josafat av fruktan
2 Krön.20:3
Låt det aldrig vara så att någon ”sopar undan”
din fruktan och rädsla. För inte så länge sen
skrev vi i en grupp jag är med i om vad vi
saknar.
Kanske kan det vara en hjälp för oss att
formulera fruktan och rädsla. Antingen
för oss själva. Eller för någon annan.
Då greps Josafat av fruktan och beslöt sig
för att rådfråga HERREN, och han utlyste
en fasta över hela Juda. Och Juda samlades
för att söka hjälp hos HERREN, och från alla
Juda städer kom man för att söka HERREN.
2 Krön.20:3-4
Vers tre fortsätter. Jag tog med fyran också.
Josafat var jätterädd. Jag kan vara rädd.
Du kan.
Jag föreslog att man skulle formulera
rädslan. Josafat gjorde det, och han gick
ett steg till. Ett steg som jag tycker mycket
om. Han rådfrågade Herren.
Nu är det här på tiden med många fysiska
strider. Tider som vi inte kan förstå. Inte jag.
Däremot kan man kanske ta till sig orden
att vara stilla? Att inte behöva vara rädd
för att Gud är med.
Frukta inte och var inte förskräckta för denna stora skara,
ty striden är inte er utan Guds. Gå i morgon ner mot dem.
De drar då upp på Hassishöjden, och ni skall träffa på dem
där dalen tar slut, framför Jeruels öken. Men då är det inte
ni som skall strida. Ni skall endast träda fram och stå stilla,
och ni skall få se HERRENS frälsning. Han är med er, ni från
Juda och Jerusalem. Frukta inte och var inte förskräckta.
Gå i morgon ut mot dem, och HERREN är med er.
2 Krön.20:15-17
Det gick bra för Josafat och folket.
Man kan fundera en hel del på det där
att vara stilla… att inte göra.
Det är en slags konst att lämna över striden
och kampen. Lämna över det där man är
rädd för.
Frukta inte och var inte förskräckta
Ni skall endast träda fram och stå stilla,
Önskar oss mod att vara stilla. Ro att
vara stilla.
Du behöver inte tänka att du ska förstå
allt som du läser i Bibeln.
Kanhända har jag helt missuppfattat ordet
här, men…
Menade Jehu att det varit fel av Josafat att
ha kontakt med Ahab, Israels kung (han som
även lockade Josafat till strid).
Josafat, Juda kung, vände välbehållen hem igen
till Jerusalem. Då gick siaren Jehu, Hananis son,
ut mot kung Josafat och sade till honom:
"Skall man hjälpa den ogudaktige? Skall du älska
dem som hatar HERREN?
2 Krön.19:1-2
Ja det finns tydligt saker som du och jag inte
ska behöva lockas göra.
Däremot… i mina ögon (säger man så) tänker
jag att det visst kan få vara ett bra sätt att vinna
människor genom vän-relation. Men låt det aldrig
bli så att du slutar se människan.
Jag skulle kunna säga att jag ju har Guds tanke
bakom mig. :)
Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan,
förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar
och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt
och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt. Sådant
är rätt och behagar Gud, vår Frälsare, som vill att alla
människor skall bli frälsta
1 Tim.2:1-3
Jag ser nästan lite ”trots” sedan i vers fyra.
Josafat bodde nu i Jerusalem, men han begav sig åter ut
bland folket, från Beer-Sheba till Efraims bergsbygd, och
förde dem tillbaka till HERREN, deras fäders Gud.
2 Krön.19:4
Ibland kanske du har blivit tillsagd att uppföra
dig på ett speciellt sätt, inom vissa ramar…
Tycker om Josafat här. Han begav sig åter ut.
Han gick ut för han ville föra människor till Herren.
Av kapitel nitton blev jag påmind om att
Gud vill att alla människor ska bli frälsta.
Jag började tänka på att låta människor
pröva vinna där vi kanske inte anat innan,
på ett sätt som vi kanske inte förstår.
Var frimodiga i det ni gör, och HERREN
skall vara med.”
2 Krön19:11
Då sade han: "Jag såg hela Israel skingrat på bergen,
som får utan herde.
2 Krön 18:16a
Det är kapitel 18. Han är en av profeterna. Mika tror jag.
Så här skrev jag i onsdags:
Nu lämnar jag kapitel 18. Jag tar med mig att när
du eller jag frågar Herren är vi på rätt väg. Jag tar
med mig att även när det ser alldeles omöjligt ut
kan jag, kan vi, fortsätta lita på Guds ord.
Ja, snart kommer kapitel 19. Jag har dock märkt
när jag läser att ibland kan en egen liten del av en
vers lysa upp på något sätt.
Man kan få tankar. Jag kan.
Vill hoppa in och vara den där herden… Aldrig själv,
men tillsammans med Gud. Då kan vi nog få vara
goda herdar. Tror vi kan få be till Gud om att få
vara en. Han tar emot vår önskan.
Det är midsommarafton idag. Som en av dina herdar
vill jag gärna önska dig en fin midsommar. Var rädd om dig!
Vi läser om intriger. Ja det finns manus till
såpoperor i Gamla testamentet.
Ibland kan nog texterna ge oss lite av tankar
hur vi INTE ska göra och ofta tankar om hur
vi KAN göra.
Det handlar om Josafat, tänker son son till Salomo
(vet inte säkert hur många led) och om Ahab, Israels kung.
Vad mycket det verkar som om de ville se till att
kriga och slåss.
Ahab, Israels kung, frågade Josafat, Juda kung:
"Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?”
2 Krön.18:3
Ni förstår nog att det är något jag inte alls tänker
vi ska ta efter. Nej nej.
Vi är inte heller tänkta att hålla på att strida.
Jag är nyfiken… vad kan jag tänka om Ramot?
som også ble utvalgt til tilfluktsby
För mig låter ”tillflyktsby” mycket positivt.
Visst kan det nog vara så ibland att vi upplever
det som att vi blir störda i vår ”tillflyktsby” - där
som vi kan hämta vila vi behöver.
Den striden önskar jag ingen av oss.
Tillbaka till kapitel 18. Ja det var ett långt kapitel…
Ahab hade frågat om strid. Då gillar jag Josafats svar.
Men Josafat sade till Israels kung: "Fråga dock först
HERREN om detta."
2 Krön.18:4
Nu behöver vi inte längta tänka på att det
skulle handla om att strida mot något positivt.
Nu byter vi håll… Vi behöver inte tänka strid
alls.
Jag är glad att Josafat sa att de först skulle fråga Herren.
Där är en av sakerna vi gärna kan ta till oss
från kapitlet. Att fråga Herren.
Kapitel 18 är ganska svårt att hänga med i.
Ahab och Josafat frågar flera profeter om hur
hur de ska göra. Det är bra att de tar tid att lyssna.
Men jag får lite uppfattningen att de mest bara vill
lyssna på det som är bra.
Mika heter en av profeterna. Han talar kanske det
som kan kännas lite mer negativt? Även om det i deras
situation är just sanningen.
Jag önskar vi mer och mer skulle våga säga sanningen.
Josafat och Ahab går senare ut i strid.
För undvika att dö strider Ahab under en förklädnad.
Ja för då ska de väl inte se att han är kungen som ska
dö…
Märker ni intrigerna? Ahab säger till Josafat att vara
som vanligt (var det med tanke på att Josafat skulle
dö istället?)
Jag kan känna när jag läser att vi kan möta så tokiga
dumma ”Ahab”. De som nästan på ”förkläder sig”
för att vi ska hamna i knipa.
Ett Jesus ord till dig kanske kan lyfta upp:
Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda.
Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd
Joh.10:10
Nu är det inte riktigt min grej att bli glad för att Ahab
trots förklädnad dör, men så här kanske?
Jag tänker att en del handlade det om att Guds ord är
att lita på. Även i de stunder vi inte alls förstår hur det
ska kunna gå till så är Guds ord sanna.
Nu lämnar jag kapitel 18. Jag tar med mig att när
du eller jag frågar Herren är vi på rätt väg. Jag tar
med mig att även när det ser alldeles omöjligt ut
kan jag, kan vi, fortsätta lita på Guds ord.
Ty för Gud är ingenting omöjligt.
Luk.1:37
När jag läste kapitel sjutton började jag först
tänka på om jag skulle hoppa över?
Tror nog att jag har skrivit om känslan ”hoppad över”
tidigare. Det är en känsla som inte alls är trevlig, men
som jag tror kan finnas ibland. Hos flera.
I alla fall jag kan börja känna så att man blir ”hoppad över”,
som om man inte betyder längre.
Då är jag glad att jag ju efter någon dag kände att
det ju visst fanns viktiga saker i texten.
Så kan det säkert vara med oss människor också.
Vi behöver ge varandra tid.
Unnar dig och mig som en kristen gärna att få känna
oss stolta för att vi känner Herren, har börjat lära känna.
Han var stolt över att gå HERRENS vägar.
2 Krön.17:6a
Vi behöver få ta tillbaka känslan att känna oss stolta
tänker jag på. Känna oss nöjda över.
Den som är en kristen har funnit en skatt. Långt mycket
mer värt än vi någonsin kan ana. Så här skriver Paulus
och Timoteus i Filipperbrevet:
Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit
det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus,
min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar
det som avskräde för att jag skall vinna Kristus
Fil.3:8
Jag tänker på ”sända ut” när jag läser vers 7-9. Och jag
tänker på att de var flera. Vi behöver inte vara ensamma,
är inte ensamma. Var istället orolig om du möter någon
som tror att hon eller han kan göra allting själv.
I sitt tredje regeringsår sände Josafat ut sina hövdingar
Ben-Hajil, Obadja, Sakarja, Netanel och Mikaja för att
undervisa i Juda städer. Tillsammans med dem sände han
leviterna Semaja, Netanja, Sebadja, Asael, Semiramot,
Jonatan, Adonia, Tobia och Tob-Adonia, och de hade
med sig prästerna Elisama och Joram. Dessa undervisade
i Juda och hade HERRENS lagbok med sig. De for
omkring till alla Juda städer och undervisade folket.
2 Krön.17:7-9
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 | 23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
|||
|