Obed-Edom hade söner: Semaja var den förstfödde, Josabad den andre, 

Joa den tredje, Sakar den fjärde, 5 Netanel den femte, Ammiel den sjätte, 

Isaskar den sjunde, Peulletaj den åttonde. Ty Gud hade välsignat honom. 

1 Krön.26:4-5

Vi läste om Obed-Edom (gissar att det är samma person det handlar om här)

och om hur han ställde sig till förfogande till Gud.

Tankarna kan gå åt olika håll här. Vi är värda att få fundera och tänka.

Var det för att O-E hade varit en så god människa som Gud välsignade 

honom? Varför hamnar människor utanför? Människor som ju vill stå

till förfogande. Varför.

Vi, eller i alla fall jag, kan kanske få börja med att vara tacksam för

det som ju ändå blev. 

En vän sa något av de allra vackraste orden till mig härom dagen   

”Hur visste du att jag behövde?” 

Nu när jag skriver kommer jag att tänka på att de där orden var nästan

som ett litet barn. Ja som något mycket mycket värdefullt.

Det var ord som Gud välsignade mig med. 

Tänker på dig, och önskar dig att få se alla de välsignelser som är runt

dig hela tiden. Jag tror att de finns där, vi behöver bara bli bättre på att

upptäcka dem.

Ser ni att funderingarna slutar med att se det som redan är. Vi ska inte,

får inte, fokusera på allt det där som vi tycker inte blev. Där vi kanske

känner oss glömda. 

Nej Gud, Jesus har mycket mer värdefullt för oss att se. Önskar oss att

upptäcka.

De kastade lott om tjänstgöringen, den minste såväl som den störste, 

den kunnige såväl som lärjungen. 

1 Krön.25:8

Det var tiden när de skulle tjäna i lovsång.

Du förstår säkert att jag ”drog ut en vers” till dig.

En vers om att AllA får vara med. ALLA har något

att bidra med. 

Jag tänker även på hur vi behandlar varandra.

Vi får aldrig, jag får aldrig, göra den som ses

som mindre och kanske lärjunge - aldrig mindre 

värd. Hon eller han är kanske ännu mer ”spännande”

för att hon prövar? 

:) För många många år sen sjöng Micke och jag 

in en sång (hur man nu säger). Jag gissar att den 

inte alls finns kvar längre. Och jag till och med 

sjöng i en predikan för länge sen. :)

Det där var lite ”bjud”, men det började med 

lovsång och att alla får vara med. Tänker att 

det är mycket vår inställning och vår vilja bakom,

som ger tjänandet (kanske sång) liv.  

Ta gärna med dig, och jag ska, att ALLA får vara med.

Den kunnige såväl som lärjungen.

Man drog lott (ja man använde lottens ”kraft”). Kanske

finns det funderingar om varför de gjorde så, eller ska

man göra så?

Tänker att det var ett sätt för dem att hålla ordning. 

Se till att alla fick vara med.

Vi behöver säkert bli bättre på att se till att alla får

vara med. Att öppna för möjligheten.

Jag är en sån människa som ”väntar på min lott”.

Vi, eller jag, skulle kanske mer ta till oss det där

om att vara frimodig (kommer du ihåg om Knut)?

Ja vi kan gå för vi vet Vem vi går med.

I alla fall… De skulle se i vilken ordning de skulle 

tjänstgöra i Herrens hus. Det var det de kastade lott 

om.

Jag tycker om ”sista”. Känner för den som känner 

sig sist.

Maasja var det här. 

Här står det bara om att han var den tjugofjärde. 

Kan hända kommer han inte mer att nämnas. Men

han var med. Han fick en tilldelad plats och uppgift.

Även den som är sist betyder tänkte jag på idag.

Kvällskvisten... morgon för dig.

I det här kapitlet talas om att David

var nöjd och mätt på att leva.

Nu menar jag inte att vi ska sluta leva

för vi är mätta...

Nej nej, men tänk att få vara nöjd med

sitt liv och låta det få innehålla goda

smaker.

Det önskar jag dig och mig.

Jag önskar oss ett gott 2014. 

Det har ju precis bara börjat.

En vecka gammalt. Låt det 

gärna få betyda fint och nytt för dig.

Jag försöker också. :)

Förberedelser för tempelbyggandet

Rubriken i kapitel 22 är om förberedelse.
Känns som om jag själv har varit ”i en tid av förberedelse”
under mycket lång tid. Hur ska man göra när man ju börjar
vara lite trött på den? Ja för jag kanske lite tänker att så här
skulle det väl inte va...

Eller är det kanske alldeles tillräckligt och värt det som jag
redan får vara med om. Tack Gammelsmurfen för sången
du gav mig. Tack vänner för uppmuntran. Nu ska vi se vad
som hände för David... :)

David skulle bygga ett tempel till Gud. Men han fick inte
vara med tills det var klart (dog han innan?).

David fick lämna över uppdraget till sin son Salomo. Han
samlade in allt slags virke till templet.

Tänk vad det kan få vara viktigt vad vi lämnar efter oss.

Du vet det som hände i Borås med den lille 12-årige pojken.
Inget fint att lämna efter till en yngre...Känner sorg när jag
tänker på det.

Micke och jag får ofta känna hjälp av de som vill låta oss
gå vidare. Inte att de ska lämna för att dö, men ändå viljan
att vilja hjälpa att växa.

Undra tro om inte Gud står där och plockar fram alla möjliga
förberedelser för oss för att Han önskar vi ska växa? Gud vet
att vi kan växa. Vi kan utvecklas och bygga vidare i våra liv.

Nu har det blivit så att när jag läser texten är det som att Davids
ord till Salomo kan vara som Guds ord till dig och mig. Vi är
ju Guds barn.

Må nu Herren vara med dig, min son. Må du ha framgång
och bygga HERRENS, din Guds, hus, som han har lovat dig.
1 Krön.22:11

Var stark och frimodig. Frukta inte och var inte modlös.
1 Krön.22:13

Jag tycker en hel del om orden ”trots mina svårigheter”
(nu ska du eller jag inte tänka att det är Gud som säger).
Livet är inte alltid så särskilt snällt mot oss. Men trots
svårigheter kan vi finna skatter.


Se, trots mina svårigheter har jag skaffat etthundratusen
talenter guld och en miljon talenter silver till HERRENS
hus och dessutom mer koppar och järn än som kan vägas,
så mycket är det. Trävirke och sten har jag också skaffat,
och mer får du själv skaffa fram.
1 Krön.22:14

Tycker också om orden ”mer får du själv skaffa fram”.

Om vi tänker på vår relation med Gud... Jag och Gud,
du och Gud, så är vi inga ”trasdockor” (eller såna där
som rörs med snören) utan vi har själva ansvar också.

Vi har ett ansvar att bygga ”tempel i våra liv” åt Gud.
Jag har ansvar.

Det är ett av sätten till förberedelse. Vi får hjälp,
men vi har också ett ansvar.

Som slut på denna text får vi läsa Davids ord till
Salomo. Låt oss gärna ta det till oss.

Stå upp och gå till verket, och må HERREN vara med dig!
1 Krön.22:16

Jag läser kapitel 21 och tänker på hur mänsklig David var.

Hur jag eller kanske du kan känna igen dig lite i det han gjorde?

Han var lite virrig ibland på något sätt.

Om jag inte tänker helt och hållet fel var det denne David

som var en man efter Guds hjärta. Som Gud älskade. 

Men HERREN sade till Samuel: "Se inte på hans utseende och på 

hans resliga gestalt, ty jag har förkastat honom. Ty det går inte efter 

vad en människa ser. En människa ser det som är för ögonen, men 

HERREN ser till hjärtat.”

1 Sam 16:7

Jag har funnit David, Isais son, en man efter mitt hjärta.

Apg.13:22 

Den bakgrunden kan du och jag få ha med oss i tanken.

Älskade genom allt. 

Det börjar redan i början av kapitel 21. David bestämmer 

sig för att räkna sitt folk. 

Det som sedan visade sig vara något som Gud inte tyckte

så särskilt mycket om.

Följer du med mig i texten kommer du att få läsa om några

funderingar. För nog kan vi få ställa oss frågor när vi läser?

Jag tror att vi växer av att våga och låta oss fråga.

Visste David om att det han gjorde inte skulle behaga Gud?

Kan det vara så ibland att vi gör saker i livet som vi vet redan

innan att det är en handling som inte är så särskilt rätt inför 

Gud?

David gjorde, men han var älskad genom allt. Guds kärlek

tar inte slut. David visste att det var till Gud han skulle vända

sig. Du och jag kan alltid alltid komma till Gud.

Då sade David till Gud: "Jag har syndat svårt genom det 

jag har gjort. Men förlåt nu din tjänares missgärning, för 

jag har handlat mycket dåraktigt." 

1 Krön.21:8

Sen kommer det där jag inte riktigt kan förstå. Gud kommer

med straff. Vi kan tänka på att det är Gamla Testamentet. 

Jesus hade inte kommit än. 

För oss är det betalt, de synder som är. Kanske kan det mer bli

tydligt för oss att vi har Jesus att tacka för så mycket. Han öppnade 

vägen för oss. Gud älskar alltid, alltid, men det behövdes en väg.

David fick se hur folket blev straffat men han klarade sig. Han 

kände nöd för folket. Och han började be.

Och David sade till Gud: "Var det inte jag som befallde att folket 

skulle räknas? Det är jag som har syndat och gjort det som är ont. 

Men dessa, min hjord, vad har de gjort? HERRE, min Gud, låt din 

hand vända sig mot mig och min fars hus men inte mot ditt folk, så 

att det blir plågat." 

1 Krön.21:17

Tänk vad vi kan behöva känna mer nöd för människor. Jag behöver.

Ingen kan ”ta emot Jesus istället för någon annan eller för någon 

annan” för det handlar om att personligt beslut. 

Men en hel del tänker jag på att få nöd för människor. Inte tycka

synd om, men mer förstå behov. Ungefär så…

Sen kommer några verser av ”virrigt”. David bygger ett altare

för att offra till Gud. 

Där byggde David ett altare åt HERREN och offrade brännoffer 

och gemenskapsoffer. Han ropade till HERREN och han svarade 

honom med eld från himlen på brännoffersaltaret. 

1 Krön.1:26

Ser du vad David fick vara med om? Han ropade till Gud och 

han fick eld från himlen som svar. 

Jag önskar gärna dig och mig att få se ”eld”. Att få se att Gud 

är verklig, att få se att Han kan. 

Märker du också att Gud inte lämnat David? Trots det där

dumma som David hade gjort med folkräkningen så är Gud 

kvar. Gud är vid Davids sida och lyssnar på honom.

Gud är vid din och min sida, även om det har varit tider med

tokiga handlingar stannar Gud kvar. Det vill jag tro på.

Den allra sista versen i kapitlet ger mig det där virriga. 

David vågade dock inte komma inför Guds ansikte för att söka 

honom. Så förfärad var han för HERRENS ängels svärd.

1 Krön.21:30

David som ju hade fått vara med om så mycket gott. Som

hade kommit att se hur Gud var med honom. 

Det där svärdet hade han förresten också sett, men 

ett svärd som stacks tillbaka i skidan.

Varför var David rädd för Gud? Det kan nog finnas

människor som är rädda för Gud? Men som ju inte 

behöver.

Ibland kanske det på något sätt är tvärtom? Att man 

helt slutat visa respekt och vördnad för Gud?

Jag ser fram emot att läsa fortsättningen. Kanske 

läser du med mig. Jag får skriva i alla fall. Jag får

fundera.

Ett kapitel hoppas över och nu var det bara 

en mening jag tänkte på. Bara en del av vers ett.

medan David stannade kvar i Jerusalem

Det är gamla testamentet... Ja de andra var

med i strid. David stannade kvar.

Den lilla delen ”flög upp” när jag läste.

Vi är i veckan med temat Bered en väg för Herren.

Kan det ibland kännas (kanske mest jag känner?) -

att jag missar för jag stannar kvar?

Nu får jag nog påminna mig om att jag ju visst 

får vara med i en slags strid ändå, då när jag bereder

på det sätt jag kan. Men ibland... Ja ibland kan jag 

nog sakna ett liv på ”stridsfältets höjder” (har för

mig att vi sjöng en liknande sång för länge sen.

David fick vara med i den där striden sen...

Kanske kan det få vara en uppmuntran?

Att tiden med ”stanna” är lika mycket 

värd som allt annat?

Publicerad den 10 nov 2013

Guds löfte till David

Så är rubriken på kapitel 17. Sen följer mycket gott.

Vi får följa med och höra om när Natan är med och

uppmuntrar David. Gör synligt hur Gud varit med

hela livet. Hur Gud känner Davids 

situation.

Det var jag (säger Gud till David) som hämtade dig från 

betesmarken där du följde fåren, för att du skulle bli furste 

över mitt folk Israel. Jag har varit med dig på alla dina vägar 

1 Krön.15:7

Jag tänker på Guds omsorg när jag läser texten. Hur Han ville
göra klart för David att han inte behövde oroa sig. Guds löfte till
David var att Han alltid skulle vara med. Även när inte David var
med.

Visst kan det kanske tyckas lite nedstämt att jag skriver om det? Det där slutet? 

Eller så är det detta du eller jag behöver få höra? Att ju Gud inte har någon
enskild ”favorit” (vi får alla vara favorit) som allt allt hänger på. Ja Jesus då...

Men det andra... Gud har omsorg om vårt liv och om livet som kommer efter.
Gud finns alltid med. Han är intresserad av att det får fungera för våra nära och
kära tänker jag.

det skall ske att när din tid är ute och du går till dina fäder,
skall jag efter dig upphöja en avkomling, en av dina söner,
och jag skall befästa hans kungarike. 1Han skall bygga ett
hus åt mig, och jag skall befästa hans tron för evigt. Jag skall
vara hans fader, och han skall vara min son. Min nåd skall inte
vika från honom

1 Krön.17.11-13

För en tid sen när jag hade radio läste jag ett bibelord att bära med.

Det finns hopp för din framtid, säger HERREN. Dina barn skall
vända tillbaka till sitt land. 

Jer.31:17

Jag har inga barn fysiskt, men kanske ”i hjärtat”. Att de vänder
”tillbaka till sitt land” tänker jag kan få betyda att de kommer till 

trygghet. Gärna till att få ett liv med Jesus. 

Till slut bara en vers i kapitlet som lockar och uppmuntrar oss till 

att få sitta ned och låta ge tid till Herren.  

Då gick kung David in och satte sig ner inför HERRENS ansikte.

1 Krön.17:16