Det kommer dröja lång tid innan vi, eller jag, är färdig med 1 Krönikerboken.

Tror det är 29 kapitel om jag minns rätt. Kanske blir det lite ökad takt? 

Bara för att jag vill... :) Så idag, fast det inte är onsdag kommer en 

bibelfundering. Den blev ganska lång. Eller mycket... Läs om du vill.

Man bestämmer sig för att göra ett nytt försök med Guds ark.

Ville föra den till Jerusalem.

Tänker på förberedelse när jag läser första versen.  

Guds ark förs till Jerusalem

David byggde hus åt sig i Davids stad. Han gjorde också i ordning 

en plats åt Guds ark och slog upp ett tält åt den

1 Krön.15:1

Vi är värda tid och arbete till förberedelse. 

När vi tänker tillbaka på kapitel 14, då när vi skulle ge tid 

och möjlighet till Gud att tala till oss, då kan tiden i väntan 

vara en tid att förbereda? En tid att göra i ordning på och en

tid när vi kan se med förväntan. 

Kanske ska vi, kanske ska du eller jag, helt enkelt använda tiden 

till förberedelse? En tid att fråga på nytt (det kan vi för Gud ger 

inte upp med oss) om vad som är tänkt. Rådfråga Gud.

I de följande verserna (hoppas du har en bibel) talas det om glädjen.

De var mycket glada att de fick föra Arken vidare.

Kommer du ihåg att den hade varit i Obed-Edoms hus?

Så gick David och de äldste i Israel och de högsta befälhavarna 

i väg för att hämta HERRENS förbundsark upp ur Obed-Edoms 

hus under jubel. 

1 Krön.15:25

Under tiden den var i hans hus hade han blivit välsignad.

Undrar förresten hur Obed-Edom kände när det goda togs 

ifrån honom?

Ja för ibland har vi fått uppleva mycket gott, önskar det har 

varit så för dig, hur känns det då när det tas ifrån oss?

Kan vi glädja oss även åt när det går bra för andra? 

Kan vi se glädje även i saknad?

Det står inte om hur Obed-Edom reagerade (eller så har 

jag missat det, eller så kommer det senare). Jag önskar 

glädje. Och jag önskar dig glädje.

Den sista versen i kapitlet handlar om Mikal. Det var den versen 

som gjorde mig nyfiken på fortsättningen.

Kanske har du hört om lite av det som händer i Älmhult?

Hur Jens Garnfeldt får vara där och predika? Hur människor 

kommer långväga för att uppleva?

Jag vet att Aftonbladet har skrivit om denne man, och nu 

sticker jag ut näsan lite...

Skulle man kunna jämföra Aftonbladet med en Mikal 

som får förakt i sitt hjärta? 

Det var mycket glädje i Israel för det som hände. 

Och det är mycket glädje i Älmhult. 

Så kunde de inte det låta vara så, glädja sig med.

Jag vill gärna vara med och glädja mig när gott händer.

När HERRENS förbundsark kom till Davids stad, tittade Mikal, 

Sauls dotter, ut genom fönstret, och då hon såg kung David hoppa 

och dansa, fick hon förakt för honom i sitt hjärta.

1 Krön.15:29

Det blev en bit idag. Det handlade om att tillåta sig förberedelse. 

Det handlade om att jag önskar dig  få vara glad trots förlust och 

att vi ska kunna glädja oss med andra. 

Tack för att du läste, hoppas. Kanske lyckas jag till dig och mig 

att göra nyfiken på Gamla Testamentet?

Fastän jag är 41 år och borde väl vara ganska klar?

Fastän det är så, så tänker jag ganska mycket på framtiden

Och undrar hur det ska bli.

Vi har kommit till kapitel 14. Det handlar om David. 

Han blev känd bland människor för människor visste att 

han hade med Gud att göra. De blev till och med rädda

för honom.

Nu är det inte just det jag önskar fokusera på, men mer relationen 

David hade till Gud. David rådfrågade Gud.

David frågade då Gud...

1 Krön.14:10

När David på nytt frågade Gud...

1 Krön14:14

Vi får komma om och om igen och fråga till Gud.

Jag får komma om och om igen. Du får.

När jag läste kapitel 14 tänkte jag även på att låta och 

våga ta tid att vänta... 

Så snart du hör ljudet av steg i bakaträdens toppar, 

då skall du dra ut till strid, ty då har Gud dragit ut f

ramför dig för att slå filisteernas här.

1 Krön.14:15

När du och jag läser i Gamla testamentet så får vi ganska ofta

läsa om strider av olika slag. 

Försök bortse från det nu. Kan du istället se orden om att

vänta på Guds signal? Vänta på ord från Gud? 

Det som du väntat på kanske händer i morgon eller kanske om många år. 

Vi får börja vara trygga i att vänta. Det är också värt. 

Kan du även se hur det står om att Gud är med hela tiden? 

Han går till och med framför och förbereder tänker jag.

Han lämnar inte dig och inte mig.

Visst står det någonstans om att få gå i ”förutberedda gärningar”?!

Där vill jag gärna gå. Kanske du också?!

Ty Hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, 

som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.

Ef.2:10

Och Guds ark blev kvar i Obed-Edoms hus, hos hans familj, i tre månader.

Och HERREN välsignade Obed-Edoms hus och allt han ägde.

1 Krön.13:14

Det hände så att man skulle flytta Guds ark. På vägen var det en man som

råkade sätta handen mot arken. Han dog.

Visst kan jag tycka det låter skrämmande, men jag börjar tänka på att det var

Guds ark och att den betydde mycket. Den fick inte behandlas hur som helst.

Vi kan inte behandla Gud hur som helst. Gud är värd att äras.

David, som tänkte föra arken ”hem till sig” fattade jag det som,

vågade inte heller efter den här händelsen. 

Så den fick vara i Obed-Edoms hus.

Jag kan tänka på ett par saker när jag har funderat.

Dels på att vara till förfogande. Jag tror på att Gud längtar efter

att du och jag ska på något sätt vara öppna för att ta emot Honom

i vårt hem, i våra liv. Vara till förfogande.

Ja Gud jag vill låta Dig komma nära!

Och en extra sak... Att vara medveten om vem det är som får

ta plats och utrymme i mitt liv. Ditt liv. Gud som har skapat

världen. Gud som känner dig och mig. Gud som vill det bästa

för oss. Honom kan vi få bjuda in.

Jag tänker även på att när Obed-Edom hade ställt sitt hem

tillgängligt välsignade Gud det. Gud välsignade allt han ägde. 

Tänk att mer få börja tro, förstå, veta, se att när du och jag lämnar

vårt liv och vår vardag till Gud så välsignar Han det. Gör något gott

av det. Det vill jag gärna önska oss.

Men Anden hade kommit över Amasaj, den främste bland de trettio, 

och han sade: "Dina är vi, David, och med dig står vi, du Isais son. 

Frid, frid vare med dig, och frid vare med dem som hjälper dig, 

ty din Gud hjälper dig!"

1 Krön.12:18

Jag växte upp med att farbröderna hälsade varandra med frid.

Jättefint. Förstår att det kan finnas lite risk eller fara kanske att

det bara blir ett ord vilket som helst. Som inte betyder så mycket.

Men...

Står fast vid att jag känner att det är en vacker önskan till sin

medmänniska. Att få önska Guds frid! 

Det kan vi få göra. Om och om igen. Önska varandra gott.

David blev allt mäktigare, och HERREN Sebaot var med honom.

1 Krön.11:9

När jag läste kapitel 11 tyckte jag orden inte passade in riktigt.

De menar inte så kan jag tänka, men det är lurigt med ord.

Det var ju inte för att David blev mäktig som Gud beslutade att

vara med honom. I mitt snurriga huvud kan jag få för mig att tro

att någon börjar att tro att det var för att David var mäktig och

gjorde så mycket som Gud också kom med och hejade på. Som

om allt började med David...

Nej jag tyckte inte så mycket om formuleringen. Såg vad det stod

i andra översättningar. Det tog inte så lång tid. I ”Nya levande bibeln”

blev jag nöjd. 

David blev allt mäktigare, för Herren var med honom.

1 Krön.11:9

Märker du skillnaden? Nog är jag nog på tok för petig, men...

Men jag önskar ingen ska tro att Gud börjar se till oss för att vi är stora.

Allt börjar med Gud. David blev mäktig FÖR Gud var med honom.

Däremot... Det står på något ställe hur Jesus blir förvånad över tro.

När Jesus hörde det, blev han förvånad och sade till dem som följde honom:

"Amen säger jag er: I Israel har jag inte hos någon funnit en så stark tro

Matt.8:10

Så visst kan du och jag få vara med och förvåna Jesus. Så som vi orkar.

Det är inte alltid särskilt lätt att förstå sig på texterna i Gamla Testamentet.

Men har ju bestämt mig för att läsa. Då kanske något kan få komma ur texten?

I kapitel 10 läser vi om hur Saul ville begå självmord. Du kan nog ana att jag

inte riktigt förstod hur jag skulle kunna vända det till något gott.

Så i söndags, när jag läste för ”femtielfte gången” kom jag att tänka på en sak.

En liten bakgrund är att filisteerna vann över Israels folk. Det var då Saul ville

begå självmord. Han bad först om hjälp. Fick nej. Gjorde själv. Önskar ingen

ska behöva bli så desperat.

Så läste jag i söndags:

När alla israeliterna i dalen såg att deras här hade flytt och att Saul och

hans söner var döda, övergav de sina städer och flydde. Sedan kom

filisteerna och bosatte sig i dem. 

1 Krön.10:7

Då kom jag att tänka på föredömen. Saul hade varit och såförsvann han.

Vad viktigt det nog är att vi har människor bredvid oss som inte ger upp.

Människor som istället står kvar. Som vi kan vara trygga med. Heja dig

att var en människa som står kvar och är trygg!

Han hade även rådfrågat en spåkvinna för att få svar. Han hade inte sökt

svar hos HERREN.

1 Krön.10:13-14

De sista verserna i kapitlet ger oss tillrättavisning på något sätt

(tog med delar av dem). Var egentligen inte säker på om jag skulle

ta med dem, men nu ser du att de är.

Visst kan det nog vara spännande att fråga om framtiden på fel ställe?

När jag var barn kastade jag upp stenar för att se hur många barn jag

skulle få. *ler* Eller känner man sig ”tvingad” att söka svar på fel

ställe?

När vi är i en svår situation, kanske när människor runt oss börjar att ge upp,

då är rätta riktningen för oss att söka svar hos Herren. Söka hjälp hos Herren.

Ingen annanstans. 

Om dagen sänder HERREN sin nåd och om natt är hans sång hos mig,

en lovsång till mitt livs Gud

Ps.42:9

Jag har ”skummat” igenom några av kapitlen. Olika släkter beskrivs.

De nämns vid namn. 

Jag har valt att hoppa fram lite. Till kapitel 9. Ja där står om människor

och släkten också, men två verser stack ut på något sätt.

På heder och tro var dessa fyra, som var leviter, anställda som förmän

för dörrvaktarna. De hade vidare uppsikt över kamrarna och förvaringsrummen

i Guds hus. Natten tillbringade de runt omkring Guds hus, ty det var deras uppgift

att hålla vakt, och de skulle öppna dörrarna varje morgon.

1 Krön.9:26-27

Kanhända tycker du att jag desperat tar fram en enda vers för att skriva något,

men så blev det denna gång. Den på något sätt kan ge uppmuntran.

Dörrvaktarna. De som vaktade dörren i Guds hus. 

Tanken jag får först var, om vi låtsas att vi är i nutid, kunde det kännas meningsfullt?

Vakta dörren? Och på natten fick de inte alls vila. 

Fylla på kaffe till kyrkkaffet? Sätta i ordning sångböcker? Hålla upp dörren åt någon?

Det måste och borde ändå varit en uppgift värt aktning. De fick tjäna på heder och tro. 

Det var den sista meningen jag först fastnade för. ”öppna dörrarna varje morgon”.

Jag kommer nu att helt vända om till ditt och mitt liv i nutid Och inte särskilt mycket

med tanke på kyrkan - även om ju det där med kaffet och böckerna är så värt, men...

Vad jag önskar för dig och mig att vi skulle kunna få känna att vi ”öppnar dörren”

varje morgon. Jag har själv inget bra morgonhumör alls, har lite dumt svårt känna

mig glad för ny dag. Inte alls stolt för det. Skäms.

Hörde en predikan en gång där han nämnde om att människan varje morgon vaknade

med orden ”tack Gud att Du och jag är vänner”. Man kanske skulle kunna tänka att han

öppnade dörren? 

Ja han öppnade till en ny dag och påminde sig om vad han utgick från under denna dag.

Att han och Gud var vänner. Det hjälper till bättre humör känner jag.